Jag såg en film för ca en vecka sedan.
Paranormal Activity hette den.
Känt namn(Steven Spielberg) tyckte den filmen var det värsta han har sett och kommer få se på den här sidan av år 2000, och en del av testpubliken var tydligen tvungna att gå ut under filmens gång för att de inte klarade av att se mer.
Vad är det då för film? Den innehåller inga monster(som man ser) och man ser inget blod(förutom kanske i slutet, kommer inte ihåg).
Det enda som händer är att två personer lever ett vanligt liv i ett vanligt hus, men när de monterat en kamera i deras sovrum ser man att saker och ting händer i rummet under natten när de sover.
Givetvis försöker de lista ut vad det är som försiggår och alltihop eskalerar under filmens gång.
Kort sagt: Jag har aldrig varit vettskrämd när jag tittat på någon film innan(och aldrig känt något behov av att bli det heller), men denna film gör att jag ryser varje gång jag tänker tillbaka på vad den handlade om. Ändå var det ingen haj med i handlingen. Inga dinosaurier. Bara rädslan för det okända.
Anledningen till att jag ville se den var till stor del: Men så läskig kan den ju inte vara... Jo - Det kunde den.
måndag 14 december 2009
Om att blogga
Jag tänkte att jag skulle skriva lite om "Sebastian bloggar".
Anledningen till varför jag skriver är faktiskt så enkel som: Jag tycker det är roligt.
Sen finns det ytterligare anledningar: 'Jag själv tycker vissa saker är intressant först efter det att jag får reda på dem, och då vore det roligt om jag kan påverka så att andra får reda på saker och ting och förhoppningsvis tycker ni det är intressant.' 'Hålla kontakten, dvs, ni vet var jag finns i tankarna när jag skriver detta och jag vet var ni finns om ni läser detta(oavsett om läsandet är kritiskt eller med öppenhet).'
Det finns fler anledningar, men detta får räcka för nu.
Dags för nästa inlägg...
Anledningen till varför jag skriver är faktiskt så enkel som: Jag tycker det är roligt.
Sen finns det ytterligare anledningar: 'Jag själv tycker vissa saker är intressant först efter det att jag får reda på dem, och då vore det roligt om jag kan påverka så att andra får reda på saker och ting och förhoppningsvis tycker ni det är intressant.' 'Hålla kontakten, dvs, ni vet var jag finns i tankarna när jag skriver detta och jag vet var ni finns om ni läser detta(oavsett om läsandet är kritiskt eller med öppenhet).'
Det finns fler anledningar, men detta får räcka för nu.
Dags för nästa inlägg...
Spelningar och att spela och att rökas
I lördags var jag och skulle kolla på en föredetta arbetskamrat när han skulle spela med sitt band på Hisingen i Göteborg.
Det skulle bli roligt, vi hade inte träffats på länge och man undrade lite om han hade ändrats så som en del andra människor ändras när man inte träffat dem på länge.
Väl inne på klubben träffades vi och kommunikationen var inte bristfällig. Det kändes roligt att prata med varandra igen. Jag hade sett fram emot spelningen och allt verkade gå enligt planerna.
Det enda lilla bekymret med kvällen var att det verkade som om folk därinne rökte hur som helst i byggnaden. Inga rökrum och ingen som orkade ge sig ut i "friska luften" för att röka. Till och med bartendern rökte en cigarett när han serverade sina gäster.
Jag tyckte rökandet var lite konstigt, men tänkte att spelningen skulle väga upp mot mina små och till synes patetiska bekymmer. Alla andra verkade tycka luften där inne var ok, så varför inte jag.
En halvtimma efter det att bandet skulle ha börjat spela kände jag hur jag fick lite panikkänslor och ville bara ut i friska luften.
Jag var tvungen att säga hej då och tack för trevligt samtal innan jag sett vad jag kommit dit för att se.
Tänk vad rökförbjud inomhus är underbart!
Undra vilka argument folk hade för att det skulle vara fritt att röka inomhus?
Jag önskar nästan att man kunde införa rökförbud överhuvudtaget på offentliga platser såsom busskurer, torg, osv.
Istället för att se en konsert i helgen kom jag hem med kläder som stinker.
Hade varit bättre att titta på Janne Schaffer :)
Det skulle bli roligt, vi hade inte träffats på länge och man undrade lite om han hade ändrats så som en del andra människor ändras när man inte träffat dem på länge.
Väl inne på klubben träffades vi och kommunikationen var inte bristfällig. Det kändes roligt att prata med varandra igen. Jag hade sett fram emot spelningen och allt verkade gå enligt planerna.
Det enda lilla bekymret med kvällen var att det verkade som om folk därinne rökte hur som helst i byggnaden. Inga rökrum och ingen som orkade ge sig ut i "friska luften" för att röka. Till och med bartendern rökte en cigarett när han serverade sina gäster.
Jag tyckte rökandet var lite konstigt, men tänkte att spelningen skulle väga upp mot mina små och till synes patetiska bekymmer. Alla andra verkade tycka luften där inne var ok, så varför inte jag.
En halvtimma efter det att bandet skulle ha börjat spela kände jag hur jag fick lite panikkänslor och ville bara ut i friska luften.
Jag var tvungen att säga hej då och tack för trevligt samtal innan jag sett vad jag kommit dit för att se.
Tänk vad rökförbjud inomhus är underbart!
Undra vilka argument folk hade för att det skulle vara fritt att röka inomhus?
Jag önskar nästan att man kunde införa rökförbud överhuvudtaget på offentliga platser såsom busskurer, torg, osv.
Istället för att se en konsert i helgen kom jag hem med kläder som stinker.
Hade varit bättre att titta på Janne Schaffer :)
torsdag 10 december 2009
Julavslutning, konstigt och genvägar
Tjohej!
Gårdagen innehöll sista föreläsningen innan detta året är till ända.
Någon tenta kvar, men det verkar ordna sig.
De senaste åren har det varit någon form av företagsjulfest i december, men i år blev det istället filosofiska diskussioner och tidig sänggång, och det kändes som en helt okej julavslutning.
Tidigare på dagen när jag klev av tåget i Kinna möttes jag av en stor skylt där det stod Holsljunga.
Jag blev lite förvirrad först, men hämtade mig snart och insåg att skylten satt på en buss som hade Holsljunga som slutdestination.
Då var det inte så konstigt längre.
Eftersom det hela inte är så konstigt, är det ganska konstigt att jag skriver något om det överhuvudtaget.
Detta leder till att jag har gått runt problemet och kan känna mig lugn.
Det enda jag egentligen tänkte säga var att man återigen har skapat några relationer till lärare som man inte kommer att träffa på samma sätt igen(vi läser andra ämnen sen), och jag kommer definitivt sakna vissas förmågor att göra en föreläsning rolig och andras förmåga att slänga ur sig sköna kommentarer:
"Genvägar är ofta senvägar- ...fast det stämmer ju inte. Är det en senväg har man ju gått fel."
-Rustan, matematikföreläsare, när en i klassen frågade om det fanns en genväg till att bli bra på matte.
Gårdagen innehöll sista föreläsningen innan detta året är till ända.
Någon tenta kvar, men det verkar ordna sig.
De senaste åren har det varit någon form av företagsjulfest i december, men i år blev det istället filosofiska diskussioner och tidig sänggång, och det kändes som en helt okej julavslutning.
Tidigare på dagen när jag klev av tåget i Kinna möttes jag av en stor skylt där det stod Holsljunga.
Jag blev lite förvirrad först, men hämtade mig snart och insåg att skylten satt på en buss som hade Holsljunga som slutdestination.
Då var det inte så konstigt längre.
Eftersom det hela inte är så konstigt, är det ganska konstigt att jag skriver något om det överhuvudtaget.
Detta leder till att jag har gått runt problemet och kan känna mig lugn.
Det enda jag egentligen tänkte säga var att man återigen har skapat några relationer till lärare som man inte kommer att träffa på samma sätt igen(vi läser andra ämnen sen), och jag kommer definitivt sakna vissas förmågor att göra en föreläsning rolig och andras förmåga att slänga ur sig sköna kommentarer:
"Genvägar är ofta senvägar- ...fast det stämmer ju inte. Är det en senväg har man ju gått fel."
-Rustan, matematikföreläsare, när en i klassen frågade om det fanns en genväg till att bli bra på matte.
torsdag 3 december 2009
Hur minnet fungerar - ibland...
Sittandes direkt efter en tentamen i Biologi befinner jag mig nu i biblioteket; skrivandes.
Språket är ju något som vi har svårt att glömma. Ibland kan det dock vara svårt att få ihop och ibland kan det vara svårt att tolka, men ändå är det något vi utnyttjar ofta och ständigt blir påminda om hur man ska använda.
Detsamma är det när vi spelar piano. Man kan lära sig väldigt spännande saker om man bara håller på. Att tröttna på repetitionen och hoppas att minnet fungerar som en dator, är antagligen likvärdigt med att tro att man kan lära sig ett nytt språk för livet genom att läsa enstaka böcker någon enstaka gång och prata enstaka ord i fragmenterade meningar med halvhjärtad inlevelse.
Jag har upptäckt att jag har lätt för att minnas vissa saker när jag reagerar över hur konstiga de är. Tex tittade jag i formelsamlingen jag fått låna av Olof och såg den konstiga formeln Heron kom på för att räkna ut arean av en triangel där sidorna är a, b och c:
p, som dyker upp är:
Detta kanske inte verkar så konstigt, men om man byter ut p mot dess innebörd, blir det lite roligare:
Om man inte tycker detta är konstigt, kan vi sätta in värdesiffror på a, b och c så att de står för verkliga sidor i en triangel. Vi låter a vara 5, b vara 3, och c vara 14, bara för att se hur det skulle se ut.
Tycker man inte detta är konstigt, kan man räkna lite till...
Nu har vi alltså fått fram ett tal som är roten ur -1584. Roten ur 1584 är ca 39,8, men vi vet ju att ett tal gånger sig självt alltid blir ett positivt tal oavsett om talet är positivt eller negativt. Roten ur 25 är 5, och roten ur -25 är 5 x i. i i kvadrat är -1. Alltså kan vi använda oss av i när vi beskriver roten ur ett negativt tal. 39,8i multiplicerat med sig självt blir -1584, och 39,8 borde då vara den area som vår triangel har.
Ni fattar att jag tyckte detta var konstigt va. Alltså lärde jag mig det bara genom att se formeln och räkna med den en gång.
Däremot kan jag tycka att det är svårt att lära mig självklara saker.
Jag menar: Kommer du ihåg alla träd du gått förbi? Det är ju konstiga saker eller saker man repeterar som man lär sig.
Om detta stämmer. Hur fungerar då människor som kan lära sig telefonkatalogen utantill?
Tycker de att varje telefonnummer är jättekonstigt och blir förvånade över att just det numret hör ihop med just det namnet, eller repeterar de katalogen massor av gånger?
Språket är ju något som vi har svårt att glömma. Ibland kan det dock vara svårt att få ihop och ibland kan det vara svårt att tolka, men ändå är det något vi utnyttjar ofta och ständigt blir påminda om hur man ska använda.
Detsamma är det när vi spelar piano. Man kan lära sig väldigt spännande saker om man bara håller på. Att tröttna på repetitionen och hoppas att minnet fungerar som en dator, är antagligen likvärdigt med att tro att man kan lära sig ett nytt språk för livet genom att läsa enstaka böcker någon enstaka gång och prata enstaka ord i fragmenterade meningar med halvhjärtad inlevelse.
Jag har upptäckt att jag har lätt för att minnas vissa saker när jag reagerar över hur konstiga de är. Tex tittade jag i formelsamlingen jag fått låna av Olof och såg den konstiga formeln Heron kom på för att räkna ut arean av en triangel där sidorna är a, b och c:
p, som dyker upp är:
Detta kanske inte verkar så konstigt, men om man byter ut p mot dess innebörd, blir det lite roligare:
Om man inte tycker detta är konstigt, kan vi sätta in värdesiffror på a, b och c så att de står för verkliga sidor i en triangel. Vi låter a vara 5, b vara 3, och c vara 14, bara för att se hur det skulle se ut.
Tycker man inte detta är konstigt, kan man räkna lite till...
Nu har vi alltså fått fram ett tal som är roten ur -1584. Roten ur 1584 är ca 39,8, men vi vet ju att ett tal gånger sig självt alltid blir ett positivt tal oavsett om talet är positivt eller negativt. Roten ur 25 är 5, och roten ur -25 är 5 x i. i i kvadrat är -1. Alltså kan vi använda oss av i när vi beskriver roten ur ett negativt tal. 39,8i multiplicerat med sig självt blir -1584, och 39,8 borde då vara den area som vår triangel har.
Ni fattar att jag tyckte detta var konstigt va. Alltså lärde jag mig det bara genom att se formeln och räkna med den en gång.
Däremot kan jag tycka att det är svårt att lära mig självklara saker.
Jag menar: Kommer du ihåg alla träd du gått förbi? Det är ju konstiga saker eller saker man repeterar som man lär sig.
Om detta stämmer. Hur fungerar då människor som kan lära sig telefonkatalogen utantill?
Tycker de att varje telefonnummer är jättekonstigt och blir förvånade över att just det numret hör ihop med just det namnet, eller repeterar de katalogen massor av gånger?
tisdag 1 december 2009
Hjälpa till att lösa ett problem.
Jag hade en liten fråga till föreläsaren i fysik för någon vecka sedan.
Svaret blev inte så uttömmande, men jag kanske kan få lite mer hjälp ifrån någon som vill.
Vi börjar med att tänka på ett experiment.
Material är en ljuskälla, 3 stycken polariserade genomskinliga plastbitar och någonting som mäter hur mycket ljus som kommit igenom dessa plastbitar under experimentets gång.
De polariserade plastbitarna kallas polarisatorer och består av en skiva genomskinlig plast som dragits ut i en riktning så att molekylerna i plasten alla ligger åt samma håll. Jag ska försöka illustrera detta:
Bilden till vänster föreställer en bit av en plastskiva där molekylerna ligger huller om buller och bilden till höger är samma plastskiva fast nu har någon varit framme och dragit i plasten så att molekylerna lägger sig i samma riktning.
Det finns massor av roliga egenskaper som dyker upp när man gör detta, t.ex. plastens hållbarhet per massenhet ökar förvånande mycket, men det vi intresserar oss för just nu är att det händer något med ljuset som passerar igenom plastskivan.
Ljuset kan bete sig både som ett vågfenomen och som någon slags partikel. Just nu tänker vi på det som ett vågfenomen.
När vår kära sol sänder ut sina kopiösa mängder ljus runt omkring sig, strålar ljusvågorna åt alla håll, horisontellt, vertikalt, diagonalt, och alla håll däremellan i varje ljusstråle, dvs. fångar man en enda ynka ljusstråle kommer den att våga sig horisontellt, vertikalt, diagonalt, och allt däremellan.
Om en sådan ljusstråle stöter på den högra plastskivan vi ser i bilden ovanför, dvs. den diagonalt polariserade, kommer bara de diagonala ljusvågorna igenom.
(Samma fenomen dyker upp när man reflekterar ljuset i en spegel där infallsvinkeln är så snäv att endast de vågor som är parallella med spegelytan reflekteras eftersom de övriga inte får tillräckligt utrymme för att studsa.)
Allt annat ljus än de diagonala vågorna stoppas om ljusstrålen passerar genom en diagonalt polariserad plastbit.
Jag ska försöka beskriva detta med en bild där linjerna i plastbiten beskriver polariseringen och pilarna beskriver ljusets riktning.
Som ni ser är det ett mindre antal pilar på högersidan jämfört med vad som är på vänstersidan. Detta är mitt försök att illustrera att det är mindre ljus som släpps igenom, och i denna diagonalt polariserade plastbit är det bara de diagonala ljusvågorna som släppts igenom.
Vi gör samma sak med en vertikalt polariserad plastbit och ser vad som händer:
Samma fenomen här; bara de vertikala ljusvågorna släpps igenom den vertikalt polariserade plastbiten.
Då låter vi nästa steg vara att låta ljuset passera två stycken horisontellt polariserade plastbitar och ser vad som händer:
Jaså, där ser man. Det redan horisontellt polariserade ljuset har inga problem att passera igenom den andra plastbiten. Samma styrka efter den första som efter den andra.
Vi provar nu att låta ljuset passera igenom en vertikal polarisator och en horisontell polarisator:
Oj, där ser vi att ljuset inte kan komma igenom, och det verkar ju logiskt eftersom alla vertikala ljusvågor är bortpolariserade när de kommer fram till den plastbit som skulle släppt igenom dem. Vi kallar ljuset längst till vänster för opolariserat ljus, ljuset efter den horisontella polarisatorn kallar vi för horisontellt polariserat ljus, och ljuset längst till höger kallar vi för inget ljus eftersom det inte är något ljus där…
Allt ljus som passerar en plastbit polariseras i den riktning molekylerna i plastbiten är placerade.
Vi provar nu att ha två vertikalt polariserade plastbitar efter varandra. Vi ser att ljuset försvagas en aning eftersom bara de vertikala våglängderna passerar igenom. Vi vrider sedan den högra plastbiten långsamt i den riktningen så att om man skulle vrida den 90˚ skulle den vara horisontellt polariserad, men vi gör det mycket långsamt.
Först kommer vi att märka att mindre och mindre ljus släpps igenom de två plastbitarna, och när vi har vridit plastbiten 90˚, kommer inget ljus igenom.
Skulle vi fortsätta vrida 90˚ till, kommer vi märka att ljuset återigen kommer att öka, för att till sist släppa igenom lika mycket som det hade gjort om det bara hade varit den första plastbiten vi gjort experimentet med.
När två polarisatorer är ställda i rät vinkel emot varandra släpper de inte igenom något ljus.
Ett diagonalt filter släpper igenom diagonalt polariserat ljus, och skulle vi efter det diagonala filtret sätta upp ett vertikalt filter skulle ljuset minska lite till:
Som vi ser har ljuset minskat ytterligare, och skulle vi sätta dit ett horisontellt polariserande filter efter det vertikala, vet vi att inget ljus skulle passera.
Här har vi ställt upp ett diagonalt, vertikalt och horisontellt filter efter varandra i den ordningen och inget ljus släpps igenom. Vi känner att logiken kan ligga och sova och vi hänger med ändå; en självklarhet.
Vi sätter upp ett vertikalt, horisontellt, och ett diagonalt efter varandra i den ordningen för att se vad som händer, men vi kan redan nu gissa att inget ljus kommer igenom.
En bit tårta var det här, som engelsmannen skulle sagt.
Nu kommer det intressanta. Vad skulle hända om man placerade filtren i ordningen: horisontellt, diagonalt, vertikalt? Vi provar:
På något mystiskt och skumt sätt släpps nu allt ljus igenom precis som om plastbitarna varit opolariserade ifrån början. Hur kommer detta sig?
Föreläsaren började prata om allt möjligt konstigt som han kunde komma på utan att riktigt gå in på problemet, men efter att jag frågat ytterligare 2 gånger, utan att vara oartig, hur det kommer sig att allt släpps igenom, svarade han bara "Det händer mycket konstiga saker med ljus...".
Svaret blev inte så uttömmande, men jag kanske kan få lite mer hjälp ifrån någon som vill.
Vi börjar med att tänka på ett experiment.
Material är en ljuskälla, 3 stycken polariserade genomskinliga plastbitar och någonting som mäter hur mycket ljus som kommit igenom dessa plastbitar under experimentets gång.
De polariserade plastbitarna kallas polarisatorer och består av en skiva genomskinlig plast som dragits ut i en riktning så att molekylerna i plasten alla ligger åt samma håll. Jag ska försöka illustrera detta:
Bilden till vänster föreställer en bit av en plastskiva där molekylerna ligger huller om buller och bilden till höger är samma plastskiva fast nu har någon varit framme och dragit i plasten så att molekylerna lägger sig i samma riktning.
Det finns massor av roliga egenskaper som dyker upp när man gör detta, t.ex. plastens hållbarhet per massenhet ökar förvånande mycket, men det vi intresserar oss för just nu är att det händer något med ljuset som passerar igenom plastskivan.
Ljuset kan bete sig både som ett vågfenomen och som någon slags partikel. Just nu tänker vi på det som ett vågfenomen.
När vår kära sol sänder ut sina kopiösa mängder ljus runt omkring sig, strålar ljusvågorna åt alla håll, horisontellt, vertikalt, diagonalt, och alla håll däremellan i varje ljusstråle, dvs. fångar man en enda ynka ljusstråle kommer den att våga sig horisontellt, vertikalt, diagonalt, och allt däremellan.
Om en sådan ljusstråle stöter på den högra plastskivan vi ser i bilden ovanför, dvs. den diagonalt polariserade, kommer bara de diagonala ljusvågorna igenom.
(Samma fenomen dyker upp när man reflekterar ljuset i en spegel där infallsvinkeln är så snäv att endast de vågor som är parallella med spegelytan reflekteras eftersom de övriga inte får tillräckligt utrymme för att studsa.)
Allt annat ljus än de diagonala vågorna stoppas om ljusstrålen passerar genom en diagonalt polariserad plastbit.
Jag ska försöka beskriva detta med en bild där linjerna i plastbiten beskriver polariseringen och pilarna beskriver ljusets riktning.
Som ni ser är det ett mindre antal pilar på högersidan jämfört med vad som är på vänstersidan. Detta är mitt försök att illustrera att det är mindre ljus som släpps igenom, och i denna diagonalt polariserade plastbit är det bara de diagonala ljusvågorna som släppts igenom.
Vi gör samma sak med en vertikalt polariserad plastbit och ser vad som händer:
Samma fenomen här; bara de vertikala ljusvågorna släpps igenom den vertikalt polariserade plastbiten.
Då låter vi nästa steg vara att låta ljuset passera två stycken horisontellt polariserade plastbitar och ser vad som händer:
Jaså, där ser man. Det redan horisontellt polariserade ljuset har inga problem att passera igenom den andra plastbiten. Samma styrka efter den första som efter den andra.
Vi provar nu att låta ljuset passera igenom en vertikal polarisator och en horisontell polarisator:
Oj, där ser vi att ljuset inte kan komma igenom, och det verkar ju logiskt eftersom alla vertikala ljusvågor är bortpolariserade när de kommer fram till den plastbit som skulle släppt igenom dem. Vi kallar ljuset längst till vänster för opolariserat ljus, ljuset efter den horisontella polarisatorn kallar vi för horisontellt polariserat ljus, och ljuset längst till höger kallar vi för inget ljus eftersom det inte är något ljus där…
Allt ljus som passerar en plastbit polariseras i den riktning molekylerna i plastbiten är placerade.
Vi provar nu att ha två vertikalt polariserade plastbitar efter varandra. Vi ser att ljuset försvagas en aning eftersom bara de vertikala våglängderna passerar igenom. Vi vrider sedan den högra plastbiten långsamt i den riktningen så att om man skulle vrida den 90˚ skulle den vara horisontellt polariserad, men vi gör det mycket långsamt.
Först kommer vi att märka att mindre och mindre ljus släpps igenom de två plastbitarna, och när vi har vridit plastbiten 90˚, kommer inget ljus igenom.
Skulle vi fortsätta vrida 90˚ till, kommer vi märka att ljuset återigen kommer att öka, för att till sist släppa igenom lika mycket som det hade gjort om det bara hade varit den första plastbiten vi gjort experimentet med.
När två polarisatorer är ställda i rät vinkel emot varandra släpper de inte igenom något ljus.
Ett diagonalt filter släpper igenom diagonalt polariserat ljus, och skulle vi efter det diagonala filtret sätta upp ett vertikalt filter skulle ljuset minska lite till:
Som vi ser har ljuset minskat ytterligare, och skulle vi sätta dit ett horisontellt polariserande filter efter det vertikala, vet vi att inget ljus skulle passera.
Här har vi ställt upp ett diagonalt, vertikalt och horisontellt filter efter varandra i den ordningen och inget ljus släpps igenom. Vi känner att logiken kan ligga och sova och vi hänger med ändå; en självklarhet.
Vi sätter upp ett vertikalt, horisontellt, och ett diagonalt efter varandra i den ordningen för att se vad som händer, men vi kan redan nu gissa att inget ljus kommer igenom.
En bit tårta var det här, som engelsmannen skulle sagt.
Nu kommer det intressanta. Vad skulle hända om man placerade filtren i ordningen: horisontellt, diagonalt, vertikalt? Vi provar:
På något mystiskt och skumt sätt släpps nu allt ljus igenom precis som om plastbitarna varit opolariserade ifrån början. Hur kommer detta sig?
Föreläsaren började prata om allt möjligt konstigt som han kunde komma på utan att riktigt gå in på problemet, men efter att jag frågat ytterligare 2 gånger, utan att vara oartig, hur det kommer sig att allt släpps igenom, svarade han bara "Det händer mycket konstiga saker med ljus...".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)