Första gången jag lyssnade på Hotel California var det bara meningen att jag skulle höra på refrängen, för den hade jag hört någon gå och sjunga på, men så var det så att jag faktiskt satt och lyssnade på vad som hände i låten fram tills dess.
Det var den akustiska versionen som jag hade på skiva(förr i tiden brukade vi använda något som heter CD-skiva; en skiva som man stoppar in i något som kallas CD-spelare.) och i början av den låten spelade maestro Don Felder ett spanskt/klassiskt-inspirerat gitarrsolo som fick mig att häpna.
Tydligt kommer jag ihåg hur jag inom mig såg gitarristen sitta på en stor scen med massor av folk som närmast avgudade honom, trots att jag inte hade en aning om hur han såg ut.
(Upptäckte senare att det följde med ett litet häfte med CD-skivan. Däri fanns lite bilder på The Eagles.)
Då tänkte jag: Kan han, så kan väl jag.
Sen började jag spela gitarr, och mitt mål var att kunna spela Hotel California.
Nuförtiden vet jag inte riktigt vad jag har för mål, men jag tycker inte att jag har lagt onödig tid på att öva. Däremot har jag lagt onödig tid på att inte öva.
Den i Wien skolade ungerska pianovirtuosen och magnifika kompositören Franz Liszt sade en gång ungefär så här:
"Jag övar 6 timmar varje dag, för att jag måste, på grund av att den här branschen är sjuk, men den måste vara sjuk för att överleva."
Om Liszt och hans karriär brukar man säga att han har kastat ett spjut långt in i framtiden. Undrar var man hittar det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar