Jag skrev någon gång i maj lite om Kants uttryck om att man ska handla på det sätt vilket man vill upphöja till allmän lag.
Jag skrev också för inte så längesedan att Platon försökte säga oss att moralen är någon objektivt som alla har tillgång till.
Båda dessa påståenden kan och bör motargumenteras för att man inte ska trassla in sig i en allt för naiv syn på moralen.
T.ex. att tro att ens egna värderingar är allvetande och utan svagheter är helt galet. Det är nästan på gränsen till hybris.
Den objektiva moralen har inte funnits sedan urcellen delade på sig. I mänsklighetens perspektiv är moral något som följer med kulturen och gruppen man hamnat i. En god gärning kan vara helt igenom god, och samtidigt ond sett ifrån en annan vinkel.
T.ex. en hunds skamkänslor är något den fått lära sig, något som människan applicerat.
T.ex. att rädda ett liv till ett evigt lidande - är det en god handling?
tisdag 27 oktober 2009
Lite halvigenomtänkta tankar
Djurskötar’n förtvivlar då apan hans frihet finner.
Samma släkte, samma ursprung,
men ena fri när tårar rinner.
Bli inte förvånad om du blir förvånad när du lyckas med det omöjliga
- De tror ju på ödet, sa Gud. Faktum är att de tror på ödet lika mycket som de tror på den stora kärleken. Det var därför som jag uppfann mobbingen.
En gammal dam sa en gång: Under kriget bad vi till Gud för våra liv, varje dag, och han visade sin barmhärtighet; bomberna föll på andra sidan staden.
Samma släkte, samma ursprung,
men ena fri när tårar rinner.
Bli inte förvånad om du blir förvånad när du lyckas med det omöjliga
- De tror ju på ödet, sa Gud. Faktum är att de tror på ödet lika mycket som de tror på den stora kärleken. Det var därför som jag uppfann mobbingen.
En gammal dam sa en gång: Under kriget bad vi till Gud för våra liv, varje dag, och han visade sin barmhärtighet; bomberna föll på andra sidan staden.
fredag 23 oktober 2009
Suck
"Suck.
- Jag uppsnappade denna insikt medan jag gick och tillgrep hastigt första sämsta ordalag för att binda fast den så att den inte skulle flyga ifrån mig igen. Och nu har den dött för mig på grund av dessa vissna ord och hänger och slänger i dem - och när jag ser på den vet jag knappast längre hur jag kunde känna en sådan lycka när jag fångade den fågeln."
fredag 16 oktober 2009
Blurp - och så blev det massor med bokstäver
Om man funderar lite på vad som kommer att stå i tidningen varje dag innan man börjar läsa, blir man sällan förvånad när man sedan läser själva tidningen.
Själv var jag lite vilse i tidningsläsandet ett tag. Jag trodde att jag skulle känna mig mer uppdaterad för varje tidning jag läste, vilket kunde resultera i BT, GP, metro och Svenljunga – Tranemo – Tidning på en gång.
Över en timma av mänsklighetens dyrbara tid gick åt när jag läste dessa, haha.
När jag tänker efter är det ju inte de nyheterna jag hittar, som jag egentligen vill läsa.
Folk runt om i detta land vill nog egentligen inte läsa det de ser varje dag. Jag tror att alla skulle vilja vara lite mer insatta i Lissabonfördraget än i vad någon provocerande hemmafru i Hollywood tycker t.ex.
Då säger våra kära representanter att vi är lite för korkade för att ta in de viktiga aspekterna av Lissabonfördraget, medans provokativa Hollywoodianer skapar de politiska debatterna.
Jag tror att kunskap är ett hjälpmedel för att ta sig fram på vägen. Vilken väg? Ja, man skulle kanske kallat den för den goda vägen, men det känns fel. Den rätta vägen känns också fel.
Alltså, om vi åker fram i tiden en miljard år och tittar tillbaka på vad vi har gjort i historien, kommer vi förmodligen se historien som den enda vägen. Därför tror jag att vi måste ta till oss kunskap och använda den för att ta oss fram på den enda vägen på ett bra sätt. Till exempel:
Tro inte på artiklar som säger att vi har hittat en väg till att minska radioaktiviteten i kärnavfall till 50 år. Tro på det när du kan se en professor i partikelfysik prata om det i TV utan att det är någon nyhet.
Sådana tankar är nämligen revolutionerande inom fysiken, precis som när vår vän Newton skrev ner sambandet mellan ett äpple som faller mot marken och banan för en himlakropp som månen.
300 år senare var man tvungen att säga att Newton hade fel i sin teori och att en ny revolution stod och knackade på dörren med den allmänna relativitetsteorin. Den nya insikten om att den klassiska fysikens allsmäktige kunde gjort fel, tog flera år på sig att sjunka in i till och med de mest vakna och framåtsträvande hjärnorna.
Tänk dig nu att det hade funnits en väl utvecklad varelse för 7 miljoner år sedan som gillade att utrota olika arter ur dess existens. Varelsen utrotade bland annat det släkte av primater nere i Afrika som förde vansinnigt väsen så fort de såg en eld brinna.
Varelsen utrotade inte mänskligheten, men möjligheten för att mänskligheten skulle kunna utvecklas.
Jag tror att det är på detta sätt folk behöver se evolutionens samband med varje art som lever för att vi som homo sapiens inte ska utrota mer arter än vad vi gör idag. För varje art vi dödar, dödar vi också allt som skulle kommit efter den.
Detta är ju kunskap som allmänheten måste värdera. Föroreningar skall inte släppas ut. Vi har en förbaskad tur att inte industrialiseringen av västvärlden började 100 år tidigare än vad den gjorde, för då hade vi nog inte haft ordet frisk kvar i vårt dagliga vokabulär.
Jag tror att kunskapen vi gradvis håller på att samla på oss måste enas och ställa upp på en sida om framtida generationer inte ska komma ihåg oss med blandad känsla av hat och irritation.
Med detta menar jag inte att frågor om status mellan hona och hane är något som ska skjutas åt sidan. Vi hanar är djupt tacksamma över att vi får ta del av DNA-molekylens fortsatta utveckling. Om jag får hoppa på ett tanketåg och filosofera lite utan hämningar, dyker det bland annat upp en bild av ursprung då hanar av arten däggdjur, eller ännu tidigare, dyrkade honan som faktiskt är livets utveckling och bärare, genom att förse henne med mat och skydd. Att denna dyrkan fram till idag har förskjutits och snedvridits till bland annat en bild av att föremålet för vår gamla dyrkan nu måste stanna hemma – eller ha mindre lön(…!), är sorgligt, men kanske en del av den enda vägen(något som dock inte rättfärdigar det).
Kanske har vi snart utvecklat genetikforskningen så mycket att vi kan avveckla hanen som störande moment i strävan efter biologisk mångfald, och då kan vi strunta i vilken färg vi väljer till barnkammaren.
Själv var jag lite vilse i tidningsläsandet ett tag. Jag trodde att jag skulle känna mig mer uppdaterad för varje tidning jag läste, vilket kunde resultera i BT, GP, metro och Svenljunga – Tranemo – Tidning på en gång.
Över en timma av mänsklighetens dyrbara tid gick åt när jag läste dessa, haha.
När jag tänker efter är det ju inte de nyheterna jag hittar, som jag egentligen vill läsa.
Folk runt om i detta land vill nog egentligen inte läsa det de ser varje dag. Jag tror att alla skulle vilja vara lite mer insatta i Lissabonfördraget än i vad någon provocerande hemmafru i Hollywood tycker t.ex.
Då säger våra kära representanter att vi är lite för korkade för att ta in de viktiga aspekterna av Lissabonfördraget, medans provokativa Hollywoodianer skapar de politiska debatterna.
Jag tror att kunskap är ett hjälpmedel för att ta sig fram på vägen. Vilken väg? Ja, man skulle kanske kallat den för den goda vägen, men det känns fel. Den rätta vägen känns också fel.
Alltså, om vi åker fram i tiden en miljard år och tittar tillbaka på vad vi har gjort i historien, kommer vi förmodligen se historien som den enda vägen. Därför tror jag att vi måste ta till oss kunskap och använda den för att ta oss fram på den enda vägen på ett bra sätt. Till exempel:
Tro inte på artiklar som säger att vi har hittat en väg till att minska radioaktiviteten i kärnavfall till 50 år. Tro på det när du kan se en professor i partikelfysik prata om det i TV utan att det är någon nyhet.
Sådana tankar är nämligen revolutionerande inom fysiken, precis som när vår vän Newton skrev ner sambandet mellan ett äpple som faller mot marken och banan för en himlakropp som månen.
300 år senare var man tvungen att säga att Newton hade fel i sin teori och att en ny revolution stod och knackade på dörren med den allmänna relativitetsteorin. Den nya insikten om att den klassiska fysikens allsmäktige kunde gjort fel, tog flera år på sig att sjunka in i till och med de mest vakna och framåtsträvande hjärnorna.
Tänk dig nu att det hade funnits en väl utvecklad varelse för 7 miljoner år sedan som gillade att utrota olika arter ur dess existens. Varelsen utrotade bland annat det släkte av primater nere i Afrika som förde vansinnigt väsen så fort de såg en eld brinna.
Varelsen utrotade inte mänskligheten, men möjligheten för att mänskligheten skulle kunna utvecklas.
Jag tror att det är på detta sätt folk behöver se evolutionens samband med varje art som lever för att vi som homo sapiens inte ska utrota mer arter än vad vi gör idag. För varje art vi dödar, dödar vi också allt som skulle kommit efter den.
Detta är ju kunskap som allmänheten måste värdera. Föroreningar skall inte släppas ut. Vi har en förbaskad tur att inte industrialiseringen av västvärlden började 100 år tidigare än vad den gjorde, för då hade vi nog inte haft ordet frisk kvar i vårt dagliga vokabulär.
Jag tror att kunskapen vi gradvis håller på att samla på oss måste enas och ställa upp på en sida om framtida generationer inte ska komma ihåg oss med blandad känsla av hat och irritation.
Med detta menar jag inte att frågor om status mellan hona och hane är något som ska skjutas åt sidan. Vi hanar är djupt tacksamma över att vi får ta del av DNA-molekylens fortsatta utveckling. Om jag får hoppa på ett tanketåg och filosofera lite utan hämningar, dyker det bland annat upp en bild av ursprung då hanar av arten däggdjur, eller ännu tidigare, dyrkade honan som faktiskt är livets utveckling och bärare, genom att förse henne med mat och skydd. Att denna dyrkan fram till idag har förskjutits och snedvridits till bland annat en bild av att föremålet för vår gamla dyrkan nu måste stanna hemma – eller ha mindre lön(…!), är sorgligt, men kanske en del av den enda vägen(något som dock inte rättfärdigar det).
Kanske har vi snart utvecklat genetikforskningen så mycket att vi kan avveckla hanen som störande moment i strävan efter biologisk mångfald, och då kan vi strunta i vilken färg vi väljer till barnkammaren.
Parad-oxe - nej, paradox
Paradoxer är roliga; här kommer en:
Tänk dig tillbaka till 1500-talet någonstans i någon för tiden trevlig hamnstad. Det fanns ett förnämt rederi i staden som verkligen såg efter sina båtar och såg till att alla var i toppskick. En del tyckte att rederiet var lite väl aktsamma när de bytte ut delar av båtarna innan delarna ens var så gamla att de började kännas som om de varit med om mycket. En av dessa båtar var 1500-talets vackraste skepp: Agda.
På tidig förmiddag den 3 juli 1502 invigdes Agda med pompa och ståt. Hon skulle göra sin första resa redan på morgonen dagen efter.
Direkt efter invigningen gick det ett tisslande genom skeppsarbetarna om att det kunde vara något fel på rodret. De var inte säkra, men för säkerhets skull tog rederiet tisslandet på allvar och bestämde sig för att under kvällen byta ut rodret, och några brädor i närheten när de ändå höll på.
Rodret och brädorna lades in i rederiets lager eftersom de inte ville att någon annan skulle få se hur man lyckats konstruera ett så vackert skepp. Dessutom var de begagnade delarna nu en mall ifall man någon gång skulle vilja göra en kopia av skeppet.
Agda och dess besättning vinkades av morgonen därpå och sågs inte till i hamnen på över två månader igen. När de kom tillbaka hade de lyckats komma över varor som rederiet dyrt skulle sälja. Resan var en triumf. Tiden som hade gått medans Agda var borta skulle mer än väl betalas av de dyrbarheter som skeppet tagit med sig hem igen.
Rederiet fick en släng av hybris och beslutade sig för att byta ut hela skrovet på Agda när hon ändå låg i hamn. Hon kunde ju faktiskt ha råkat ut för något som ingen märkt.Sagt och gjort, skrovet var bytt och delarna lagda på lager. Nu förbereddes en riktigt lång resa då Agda skulle vara borta hela vinterhalvåret och inte komma tillbaka innan fram emot maj året därpå.
Än en gång vinkades det ståtliga skeppet Agda av, och dess nya resa tog sin början.
Under maj månad år 1503 skymtades en prick ute på oceanen. Först syntes masten. Efter en stund började man se däcket och skrovet och kunde jublande konstatera att det var Agda som var på ingång och att jorden måste vara rund.
Denna gång hade skeppet med sig ett överflöd av guld, ädelstenar och andra läckerheter så som mördarsniglar och kanadagäss. Rederiet var i extas, hela staden var i extas. Man satte genast igång med att byta ut master, segel och till och med repen. Det firades, och firades. Man bytte ut kaptensmöblerna och sängarna. Någon hade med sig en slags roande dryck som de kallade för vin. Allt som byttes ut ställdes in i rederiets lager, och på hösten var det återigen dags för en långresa.
I maj månad 1504 satt man och väntade ivrigt på att få se den där pricken ute till havs igen. Vinet i alla tunnorna var på upphällningen och staden hade gjort sig redo för att förgylla sig med alla glänsande varor som väntades.
Juni månad gick utan ens ett uns av en skymt av någonting vid horisonten.
I juli började folk bli lite rastlösa och gick av och an i staden, alltid beredda att kasta en blick utåt havet i hopp om nya festligheter.
I augusti gick staden in i en slags kollektiv depression. Sommaren var varm, havet glänste och måsarna sjöng sina hyllningar. Man började tillverka eldvapen för att kunna skjuta ned fåglarna som inte förstod vad depression var.
Någon klantskalle skulle givetvis försöka sig på denna konst inifrån sitt eget hus och lyckades med enkelhet fjutta eld på huset. Eftersom det var en varm sommardag, spred sig elden med oerhörd hastighet genom staden och en fjärdedel av stadens invånare stod dagen därpå hemlösa. Många sörjde över de offer som branden tagit.
Det var i denna tunga timme som gamle Knut Enöga fick den geniala idén att de skulle bygga ihop de utbytta delarna av Agda igen. Rederiet hade varit så aktsamt att det hade bytt ut alla delar minst en gång vid det här laget. Arbetet sattes igång. Det blev som en religion. Alla i staden var med och hjälpte till på ett eller annat sätt. Åter kunde man skymta en glimt av hopp i även de mest ledsnas ögon. Albert Vrånghandske plitade iväg och hämtade sina undangömda tunnor med vin, och snart kunde åter skratten eka mellan väggarna.
Efter bara en vecka låg hon där i hamnen igen, identiskt – inte bara identiskt, det var ju samma skepp, inte bara samma skepp, det var det skeppet, skeppet de alla väntat på, bara det att nu hade de varit tvungna att bygga det. Inga nya varor låg där och väntade, istället fann man att skeppet var fullastat med ett hopp som var alldeles övermäktigt.
Ny kapten skulle ta plats och invigningen hade ju redan ägt rum eftersom det var samma delar som drygt två år tidigare blivit invigda och döpta.
Dagen för avfärd stod att skåda blott ett dygn senare och folket var samlade vid kajen för att ta farväl. När man precis skulle kasta loss hördes rop ifrån massan som stod och tittade på.
Kaptenen formade sin hand som en tratt emot örat för att kunna höra bättre. ”Det är ett skepp ivägen!” hördes det ropas.
Den första dagen i september 1504 kom Agda tillbaka. Denna gång ännu mer fullastad än vad hon var förra gången. Lasten glänste i solen och räknat i dåtidens pengavärde blev det hela bara löjligt. Mer av allt fanns ombord. Allt som staden suktat efter. Besättningen blev burna av folkhavets händer hela vägen till den stora sal där festen skulle börja. Ingen alls, överhuvudtaget, kom att tänka på att de för lite mer än en vecka sedan stått och tittat ut över verkligheten med ögonen hos den som hoppet övergivit.
Branden hade förstört hem, men glädjen gjorde folket överdrivet givmilt och ingen hade längre problem med att hitta någonstans att sova.
Den enda som var lite bekymrad var rederiets direktör, Håkon Direktör. Han satt nere vid kajen och tittade ut på vad som låg där. Det var två skepp, men vilket av dem var Agda?
Tänk dig tillbaka till 1500-talet någonstans i någon för tiden trevlig hamnstad. Det fanns ett förnämt rederi i staden som verkligen såg efter sina båtar och såg till att alla var i toppskick. En del tyckte att rederiet var lite väl aktsamma när de bytte ut delar av båtarna innan delarna ens var så gamla att de började kännas som om de varit med om mycket. En av dessa båtar var 1500-talets vackraste skepp: Agda.
På tidig förmiddag den 3 juli 1502 invigdes Agda med pompa och ståt. Hon skulle göra sin första resa redan på morgonen dagen efter.
Direkt efter invigningen gick det ett tisslande genom skeppsarbetarna om att det kunde vara något fel på rodret. De var inte säkra, men för säkerhets skull tog rederiet tisslandet på allvar och bestämde sig för att under kvällen byta ut rodret, och några brädor i närheten när de ändå höll på.
Rodret och brädorna lades in i rederiets lager eftersom de inte ville att någon annan skulle få se hur man lyckats konstruera ett så vackert skepp. Dessutom var de begagnade delarna nu en mall ifall man någon gång skulle vilja göra en kopia av skeppet.
Agda och dess besättning vinkades av morgonen därpå och sågs inte till i hamnen på över två månader igen. När de kom tillbaka hade de lyckats komma över varor som rederiet dyrt skulle sälja. Resan var en triumf. Tiden som hade gått medans Agda var borta skulle mer än väl betalas av de dyrbarheter som skeppet tagit med sig hem igen.
Rederiet fick en släng av hybris och beslutade sig för att byta ut hela skrovet på Agda när hon ändå låg i hamn. Hon kunde ju faktiskt ha råkat ut för något som ingen märkt.Sagt och gjort, skrovet var bytt och delarna lagda på lager. Nu förbereddes en riktigt lång resa då Agda skulle vara borta hela vinterhalvåret och inte komma tillbaka innan fram emot maj året därpå.
Än en gång vinkades det ståtliga skeppet Agda av, och dess nya resa tog sin början.
Under maj månad år 1503 skymtades en prick ute på oceanen. Först syntes masten. Efter en stund började man se däcket och skrovet och kunde jublande konstatera att det var Agda som var på ingång och att jorden måste vara rund.
Denna gång hade skeppet med sig ett överflöd av guld, ädelstenar och andra läckerheter så som mördarsniglar och kanadagäss. Rederiet var i extas, hela staden var i extas. Man satte genast igång med att byta ut master, segel och till och med repen. Det firades, och firades. Man bytte ut kaptensmöblerna och sängarna. Någon hade med sig en slags roande dryck som de kallade för vin. Allt som byttes ut ställdes in i rederiets lager, och på hösten var det återigen dags för en långresa.
I maj månad 1504 satt man och väntade ivrigt på att få se den där pricken ute till havs igen. Vinet i alla tunnorna var på upphällningen och staden hade gjort sig redo för att förgylla sig med alla glänsande varor som väntades.
Juni månad gick utan ens ett uns av en skymt av någonting vid horisonten.
I juli började folk bli lite rastlösa och gick av och an i staden, alltid beredda att kasta en blick utåt havet i hopp om nya festligheter.
I augusti gick staden in i en slags kollektiv depression. Sommaren var varm, havet glänste och måsarna sjöng sina hyllningar. Man började tillverka eldvapen för att kunna skjuta ned fåglarna som inte förstod vad depression var.
Någon klantskalle skulle givetvis försöka sig på denna konst inifrån sitt eget hus och lyckades med enkelhet fjutta eld på huset. Eftersom det var en varm sommardag, spred sig elden med oerhörd hastighet genom staden och en fjärdedel av stadens invånare stod dagen därpå hemlösa. Många sörjde över de offer som branden tagit.
Det var i denna tunga timme som gamle Knut Enöga fick den geniala idén att de skulle bygga ihop de utbytta delarna av Agda igen. Rederiet hade varit så aktsamt att det hade bytt ut alla delar minst en gång vid det här laget. Arbetet sattes igång. Det blev som en religion. Alla i staden var med och hjälpte till på ett eller annat sätt. Åter kunde man skymta en glimt av hopp i även de mest ledsnas ögon. Albert Vrånghandske plitade iväg och hämtade sina undangömda tunnor med vin, och snart kunde åter skratten eka mellan väggarna.
Efter bara en vecka låg hon där i hamnen igen, identiskt – inte bara identiskt, det var ju samma skepp, inte bara samma skepp, det var det skeppet, skeppet de alla väntat på, bara det att nu hade de varit tvungna att bygga det. Inga nya varor låg där och väntade, istället fann man att skeppet var fullastat med ett hopp som var alldeles övermäktigt.
Ny kapten skulle ta plats och invigningen hade ju redan ägt rum eftersom det var samma delar som drygt två år tidigare blivit invigda och döpta.
Dagen för avfärd stod att skåda blott ett dygn senare och folket var samlade vid kajen för att ta farväl. När man precis skulle kasta loss hördes rop ifrån massan som stod och tittade på.
Kaptenen formade sin hand som en tratt emot örat för att kunna höra bättre. ”Det är ett skepp ivägen!” hördes det ropas.
Den första dagen i september 1504 kom Agda tillbaka. Denna gång ännu mer fullastad än vad hon var förra gången. Lasten glänste i solen och räknat i dåtidens pengavärde blev det hela bara löjligt. Mer av allt fanns ombord. Allt som staden suktat efter. Besättningen blev burna av folkhavets händer hela vägen till den stora sal där festen skulle börja. Ingen alls, överhuvudtaget, kom att tänka på att de för lite mer än en vecka sedan stått och tittat ut över verkligheten med ögonen hos den som hoppet övergivit.
Branden hade förstört hem, men glädjen gjorde folket överdrivet givmilt och ingen hade längre problem med att hitta någonstans att sova.
Den enda som var lite bekymrad var rederiets direktör, Håkon Direktör. Han satt nere vid kajen och tittade ut på vad som låg där. Det var två skepp, men vilket av dem var Agda?
fredag 9 oktober 2009
Pike Syndrome
Det var en gång en gädda.
Gäddan var precis som man förväntar sig att en gädda är, nämligen: Han tyckte att han med åren hade blivit vis. Gäddan var 4 år nu och i den sjön där gäddan tidigare levt var fyra år en lååång tid. Han hade varit med om både vinter och sommar flera gånger om. Vad mer vis kan man bli?
För en vecka sedan hade gäddans verklighetsuppfattning dock kommit lite på kant med det som han lärt sig sedan han var liten.
Det som alltid hade varit sanningen för honom var: ser man något som rör sig; ät det!
Meningen med livet är helt enkelt att man ska släcka den hunger som alltid gör sig påmind i en gäddas kropp.
För en vecka sedan kom det stora nätet, som gäddan inte vetat om tidigare, och lyfte upp honom ur den sjö där han alltid varit så trygg.
Han hade tur(fast det visste han inte), för han hamnade efter en väldigt kort stund i nytt vatten.
Vattnet som gäddan levt i var den enda verkligheten som han kände till, och han hade blivit upplyft ur den in i något nytt som inte var den verklighet han hade levt i. Han var ganska smart, för att vara en gädda, och kallade denna nya verklighet för en ny dimension.
Snart kom han dock tillbaka till den familjära verklighet där vattnet omslöt honom på alla håll. Tillbaka ifrån den nya dimensionen, men till en nygammal verklighet.
Först tyckte gäddan inte om den nya verkligheten, men efter bara några gältag fångades en glimt av det som kroppen alltid längtade efter: Mat!
Han tog sats och susade bubblandes iväg mot härligheten... Dunk! Aj!
Vad var det? Åhh! Mat!
Dunk! Aj! Vad var det?
Han försökte fem gånger till med att göra det han alltid varit bäst på; äta.
Varenda gång smällde det till i skallen och han såg små, små stjärnor ringla omkring framför ögonen. Varje gång upplevde han en smärta längst fram på munnen.
Han förstod inte vad som hänt. Så fort han försökte äta fick han ont i munnen och det knakade i hela kroppen.
Han var helt säker nu. Han skulle aldrig kunna äta mer.
Nu såg han hur maten simmade runt honom, under honom, framför honom, men han visste att om han försökte äta, skulle han bara höra det fruktansvärda dunket en gång till.
Detta kallas för Pike Syndrome och inträffar om man släpper ner tex en gädda i ett akvarium där man har småfisk simmandes i en liten försluten glasbehållare som gäddan inte kan komma igenom. Gäddan försöker 6 - 8 gånger med att fånga maten, men inser tillslut att det bara gör ont. Släpper man sedan ut småfisken lös i akvariet, kommer gäddan inte att fösöka äta den. Gäddan har ju lärt sig att det inte går.
Gäddan kommer att dö om man inte tvångsmatar den.
Människor har tendens till att lära sig saker fort. Så fort man vet att något inte gick, överger man tanken på att försöka igen.
Detta är farligt när man tänker saker om andra. "Hon brukar inte vara bra på det, så det är ingen idé att vi bryr oss om att fråga." "Han hade ingen koll förra gången, så vad är det som säger att han kommer ha det denna gång?"
Jag tycker att vi istället ska uppmuntra varandra till att försöka tills det går, även om det kräver hundratals försök. Det är svårt, men logiskt sett borde det gå, man får bara hitta en väg igenom glasbehållaren.
Gäddan var precis som man förväntar sig att en gädda är, nämligen: Han tyckte att han med åren hade blivit vis. Gäddan var 4 år nu och i den sjön där gäddan tidigare levt var fyra år en lååång tid. Han hade varit med om både vinter och sommar flera gånger om. Vad mer vis kan man bli?
För en vecka sedan hade gäddans verklighetsuppfattning dock kommit lite på kant med det som han lärt sig sedan han var liten.
Det som alltid hade varit sanningen för honom var: ser man något som rör sig; ät det!
Meningen med livet är helt enkelt att man ska släcka den hunger som alltid gör sig påmind i en gäddas kropp.
För en vecka sedan kom det stora nätet, som gäddan inte vetat om tidigare, och lyfte upp honom ur den sjö där han alltid varit så trygg.
Han hade tur(fast det visste han inte), för han hamnade efter en väldigt kort stund i nytt vatten.
Vattnet som gäddan levt i var den enda verkligheten som han kände till, och han hade blivit upplyft ur den in i något nytt som inte var den verklighet han hade levt i. Han var ganska smart, för att vara en gädda, och kallade denna nya verklighet för en ny dimension.
Snart kom han dock tillbaka till den familjära verklighet där vattnet omslöt honom på alla håll. Tillbaka ifrån den nya dimensionen, men till en nygammal verklighet.
Först tyckte gäddan inte om den nya verkligheten, men efter bara några gältag fångades en glimt av det som kroppen alltid längtade efter: Mat!
Han tog sats och susade bubblandes iväg mot härligheten... Dunk! Aj!
Vad var det? Åhh! Mat!
Dunk! Aj! Vad var det?
Han försökte fem gånger till med att göra det han alltid varit bäst på; äta.
Varenda gång smällde det till i skallen och han såg små, små stjärnor ringla omkring framför ögonen. Varje gång upplevde han en smärta längst fram på munnen.
Han förstod inte vad som hänt. Så fort han försökte äta fick han ont i munnen och det knakade i hela kroppen.
Han var helt säker nu. Han skulle aldrig kunna äta mer.
Nu såg han hur maten simmade runt honom, under honom, framför honom, men han visste att om han försökte äta, skulle han bara höra det fruktansvärda dunket en gång till.
Detta kallas för Pike Syndrome och inträffar om man släpper ner tex en gädda i ett akvarium där man har småfisk simmandes i en liten försluten glasbehållare som gäddan inte kan komma igenom. Gäddan försöker 6 - 8 gånger med att fånga maten, men inser tillslut att det bara gör ont. Släpper man sedan ut småfisken lös i akvariet, kommer gäddan inte att fösöka äta den. Gäddan har ju lärt sig att det inte går.
Gäddan kommer att dö om man inte tvångsmatar den.
Människor har tendens till att lära sig saker fort. Så fort man vet att något inte gick, överger man tanken på att försöka igen.
Detta är farligt när man tänker saker om andra. "Hon brukar inte vara bra på det, så det är ingen idé att vi bryr oss om att fråga." "Han hade ingen koll förra gången, så vad är det som säger att han kommer ha det denna gång?"
Jag tycker att vi istället ska uppmuntra varandra till att försöka tills det går, även om det kräver hundratals försök. Det är svårt, men logiskt sett borde det gå, man får bara hitta en väg igenom glasbehållaren.
Lång dag igår - 8,1 miljarder kilometer!
"Det var en lång dag igår."
Många gånger hör man ovanstående kommentar.
Alla tycker att deras tid är den centrala, ändå tycker man att dagar kan vara både långa och korta. De flesta personer verkar också tycka att de har mest att tänka på.
Jag tror att alla tänker på lika mycket. Frågan är bara vad man tänker på.
Slut ögonen en stund och tänk på en fotboll. Tänk på den fotbollen i 1 minut utan att tänka på något annat. Så fort du börjar se tex en gräsmatta, har du tänkt för mycket och får börja om. Så fort du börjar tänka på en fotbollsspelare, har du tänkt på annat än den fotbollen och får börja om.
Vad jag menar är att det är svårt att tänka på lite saker.
Lång dag:
Hur var det för mig?
Jo, jag vaknade 06:30 och kom inte i säng innan 24:00, antagligen senare, men det räknar jag inte till igår eftersom det klockvis hörde till idag.
Hur långt är detta då?
Man kan ju lätt se att 17 och en halv timme hann förflutna, men det säger mig inte mycket eftersom jag vet att de 2 minuter då man väntar på att telefonen ska ringa och någon i andra ändan kommer att säga om man kvalificerade sig, eller om han/hon kommer på besök, eller v75 ringer och säger om man har vunnit på lotto eller inte, känns som minst 2 timmar och 2 timmar i trevligt sällskap med intressant tankeomsättning känns oftast inte längre än 2 minuter.
Hmm. Det verkar som om tiden inte är något bra att relatera till. Då får vi hitta något annat som alltid är detsamma!
För att göra en lång historia kort kan jag ta upp Einsteins Speciella Relativitetsteori, som säger att fysikens lagar gäller för alla referensramar som befinner sig i konstant rörelse, även Maxwells ekvationer som säger att ljus(elektromagnetisk strålning) alltid förflyttar sig i förhållande till observatören med ca 300 000 km/sekund(i vakuum).
En del tror att "Relativitetsteorin" säger att allt är relativt. Detta är en jättekonstig tolkning, och jag kan inte förstå hur man kan tolka den på det sättet.
"Relativitetsteorin" säger precis det som Gallileos relativitetsprincip sa flera hundra år tidigare, nämligen: Fysikens lagar är samma för alla referensramar i konstant rörelse. Inget relativt med det!
Däremot är inte alla konstanta rörelser konstanta relativt till varandra, men det behöver man inte bry sig om till en början.
Ok. Var var jag? Jo, 300 000 km är den sträcka ljuset färdades den första sekunden efter det att min dag började igår. Alltså borde en observatör som befinner sig 300 000 km bort tycka att min dag började en sekund senare än vad jag tyckte. En observatör som befinner sig 600 000 km bort borde ju tycka att min dag började två sekunder senare än vad jag tycker.
Allt detta eftersom ingen information kan färdas fortare än ljuset, enligt den speciella relativitetsteorin.
Hur långt färdas då ljuset på 17, 5 timmar? Jo: 8 100 000 000 km = 8,1 miljarder kilometer.
Alltså: Om någon befinner sig 8,1 miljarder km ifrån mig, kommer den personen 17,5 timmar senare än 06:30(hos mig) tycka att klockan är 06:30 hos mig, men då har ju klockan hos mig hunnit gå 17,5 timmar till och jag tycker att min dag är slut.
Då har vi ett roligt läge:
All den sträcka mellan observatören som befinner sig 8,1 miljarder kilometer bort och mig, när min dag precis tar slut, borde då räknas som min dag.
Jag tycker att min dag igår var ganska lång. Hann jag med mycket? Nja, lagom.
Idag är också en ganska lång dag.
Många gånger hör man ovanstående kommentar.
Alla tycker att deras tid är den centrala, ändå tycker man att dagar kan vara både långa och korta. De flesta personer verkar också tycka att de har mest att tänka på.
Jag tror att alla tänker på lika mycket. Frågan är bara vad man tänker på.
Slut ögonen en stund och tänk på en fotboll. Tänk på den fotbollen i 1 minut utan att tänka på något annat. Så fort du börjar se tex en gräsmatta, har du tänkt för mycket och får börja om. Så fort du börjar tänka på en fotbollsspelare, har du tänkt på annat än den fotbollen och får börja om.
Vad jag menar är att det är svårt att tänka på lite saker.
Lång dag:
Hur var det för mig?
Jo, jag vaknade 06:30 och kom inte i säng innan 24:00, antagligen senare, men det räknar jag inte till igår eftersom det klockvis hörde till idag.
Hur långt är detta då?
Man kan ju lätt se att 17 och en halv timme hann förflutna, men det säger mig inte mycket eftersom jag vet att de 2 minuter då man väntar på att telefonen ska ringa och någon i andra ändan kommer att säga om man kvalificerade sig, eller om han/hon kommer på besök, eller v75 ringer och säger om man har vunnit på lotto eller inte, känns som minst 2 timmar och 2 timmar i trevligt sällskap med intressant tankeomsättning känns oftast inte längre än 2 minuter.
Hmm. Det verkar som om tiden inte är något bra att relatera till. Då får vi hitta något annat som alltid är detsamma!
För att göra en lång historia kort kan jag ta upp Einsteins Speciella Relativitetsteori, som säger att fysikens lagar gäller för alla referensramar som befinner sig i konstant rörelse, även Maxwells ekvationer som säger att ljus(elektromagnetisk strålning) alltid förflyttar sig i förhållande till observatören med ca 300 000 km/sekund(i vakuum).
En del tror att "Relativitetsteorin" säger att allt är relativt. Detta är en jättekonstig tolkning, och jag kan inte förstå hur man kan tolka den på det sättet.
"Relativitetsteorin" säger precis det som Gallileos relativitetsprincip sa flera hundra år tidigare, nämligen: Fysikens lagar är samma för alla referensramar i konstant rörelse. Inget relativt med det!
Däremot är inte alla konstanta rörelser konstanta relativt till varandra, men det behöver man inte bry sig om till en början.
Ok. Var var jag? Jo, 300 000 km är den sträcka ljuset färdades den första sekunden efter det att min dag började igår. Alltså borde en observatör som befinner sig 300 000 km bort tycka att min dag började en sekund senare än vad jag tyckte. En observatör som befinner sig 600 000 km bort borde ju tycka att min dag började två sekunder senare än vad jag tycker.
Allt detta eftersom ingen information kan färdas fortare än ljuset, enligt den speciella relativitetsteorin.
Hur långt färdas då ljuset på 17, 5 timmar? Jo: 8 100 000 000 km = 8,1 miljarder kilometer.
Alltså: Om någon befinner sig 8,1 miljarder km ifrån mig, kommer den personen 17,5 timmar senare än 06:30(hos mig) tycka att klockan är 06:30 hos mig, men då har ju klockan hos mig hunnit gå 17,5 timmar till och jag tycker att min dag är slut.
Då har vi ett roligt läge:
All den sträcka mellan observatören som befinner sig 8,1 miljarder kilometer bort och mig, när min dag precis tar slut, borde då räknas som min dag.
Jag tycker att min dag igår var ganska lång. Hann jag med mycket? Nja, lagom.
Idag är också en ganska lång dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)