Pike Syndrome

Det var en gång en gädda.
Gäddan var precis som man förväntar sig att en gädda är, nämligen: Han tyckte att han med åren hade blivit vis. Gäddan var 4 år nu och i den sjön där gäddan tidigare levt var fyra år en lååång tid. Han hade varit med om både vinter och sommar flera gånger om. Vad mer vis kan man bli?
För en vecka sedan hade gäddans verklighetsuppfattning dock kommit lite på kant med det som han lärt sig sedan han var liten.
Det som alltid hade varit sanningen för honom var: ser man något som rör sig; ät det!
Meningen med livet är helt enkelt att man ska släcka den hunger som alltid gör sig påmind i en gäddas kropp.

För en vecka sedan kom det stora nätet, som gäddan inte vetat om tidigare, och lyfte upp honom ur den sjö där han alltid varit så trygg.
Han hade tur(fast det visste han inte), för han hamnade efter en väldigt kort stund i nytt vatten.
Vattnet som gäddan levt i var den enda verkligheten som han kände till, och han hade blivit upplyft ur den in i något nytt som inte var den verklighet han hade levt i. Han var ganska smart, för att vara en gädda, och kallade denna nya verklighet för en ny dimension.
Snart kom han dock tillbaka till den familjära verklighet där vattnet omslöt honom på alla håll. Tillbaka ifrån den nya dimensionen, men till en nygammal verklighet.

Först tyckte gäddan inte om den nya verkligheten, men efter bara några gältag fångades en glimt av det som kroppen alltid längtade efter: Mat!
Han tog sats och susade bubblandes iväg mot härligheten... Dunk! Aj!
Vad var det? Åhh! Mat!
Dunk! Aj! Vad var det?
Han försökte fem gånger till med att göra det han alltid varit bäst på; äta.
Varenda gång smällde det till i skallen och han såg små, små stjärnor ringla omkring framför ögonen. Varje gång upplevde han en smärta längst fram på munnen.

Han förstod inte vad som hänt. Så fort han försökte äta fick han ont i munnen och det knakade i hela kroppen.
Han var helt säker nu. Han skulle aldrig kunna äta mer.
Nu såg han hur maten simmade runt honom, under honom, framför honom, men han visste att om han försökte äta, skulle han bara höra det fruktansvärda dunket en gång till.



Detta kallas för Pike Syndrome och inträffar om man släpper ner tex en gädda i ett akvarium där man har småfisk simmandes i en liten försluten glasbehållare som gäddan inte kan komma igenom. Gäddan försöker 6 - 8 gånger med att fånga maten, men inser tillslut att det bara gör ont. Släpper man sedan ut småfisken lös i akvariet, kommer gäddan inte att fösöka äta den. Gäddan har ju lärt sig att det inte går.
Gäddan kommer att dö om man inte tvångsmatar den.


Människor har tendens till att lära sig saker fort. Så fort man vet att något inte gick, överger man tanken på att försöka igen.
Detta är farligt när man tänker saker om andra. "Hon brukar inte vara bra på det, så det är ingen idé att vi bryr oss om att fråga." "Han hade ingen koll förra gången, så vad är det som säger att han kommer ha det denna gång?"

Jag tycker att vi istället ska uppmuntra varandra till att försöka tills det går, även om det kräver hundratals försök. Det är svårt, men logiskt sett borde det gå, man får bara hitta en väg igenom glasbehållaren.