Parad-oxe - nej, paradox

Paradoxer är roliga; här kommer en:

Tänk dig tillbaka till 1500-talet någonstans i någon för tiden trevlig hamnstad. Det fanns ett förnämt rederi i staden som verkligen såg efter sina båtar och såg till att alla var i toppskick. En del tyckte att rederiet var lite väl aktsamma när de bytte ut delar av båtarna innan delarna ens var så gamla att de började kännas som om de varit med om mycket. En av dessa båtar var 1500-talets vackraste skepp: Agda.

På tidig förmiddag den 3 juli 1502 invigdes Agda med pompa och ståt. Hon skulle göra sin första resa redan på morgonen dagen efter.
Direkt efter invigningen gick det ett tisslande genom skeppsarbetarna om att det kunde vara något fel på rodret. De var inte säkra, men för säkerhets skull tog rederiet tisslandet på allvar och bestämde sig för att under kvällen byta ut rodret, och några brädor i närheten när de ändå höll på.
Rodret och brädorna lades in i rederiets lager eftersom de inte ville att någon annan skulle få se hur man lyckats konstruera ett så vackert skepp. Dessutom var de begagnade delarna nu en mall ifall man någon gång skulle vilja göra en kopia av skeppet.

Agda och dess besättning vinkades av morgonen därpå och sågs inte till i hamnen på över två månader igen. När de kom tillbaka hade de lyckats komma över varor som rederiet dyrt skulle sälja. Resan var en triumf. Tiden som hade gått medans Agda var borta skulle mer än väl betalas av de dyrbarheter som skeppet tagit med sig hem igen.
Rederiet fick en släng av hybris och beslutade sig för att byta ut hela skrovet på Agda när hon ändå låg i hamn. Hon kunde ju faktiskt ha råkat ut för något som ingen märkt.Sagt och gjort, skrovet var bytt och delarna lagda på lager. Nu förbereddes en riktigt lång resa då Agda skulle vara borta hela vinterhalvåret och inte komma tillbaka innan fram emot maj året därpå.
Än en gång vinkades det ståtliga skeppet Agda av, och dess nya resa tog sin början.

Under maj månad år 1503 skymtades en prick ute på oceanen. Först syntes masten. Efter en stund började man se däcket och skrovet och kunde jublande konstatera att det var Agda som var på ingång och att jorden måste vara rund.
Denna gång hade skeppet med sig ett överflöd av guld, ädelstenar och andra läckerheter så som mördarsniglar och kanadagäss. Rederiet var i extas, hela staden var i extas. Man satte genast igång med att byta ut master, segel och till och med repen. Det firades, och firades. Man bytte ut kaptensmöblerna och sängarna. Någon hade med sig en slags roande dryck som de kallade för vin. Allt som byttes ut ställdes in i rederiets lager, och på hösten var det återigen dags för en långresa.

I maj månad 1504 satt man och väntade ivrigt på att få se den där pricken ute till havs igen. Vinet i alla tunnorna var på upphällningen och staden hade gjort sig redo för att förgylla sig med alla glänsande varor som väntades.
Juni månad gick utan ens ett uns av en skymt av någonting vid horisonten.
I juli började folk bli lite rastlösa och gick av och an i staden, alltid beredda att kasta en blick utåt havet i hopp om nya festligheter.
I augusti gick staden in i en slags kollektiv depression. Sommaren var varm, havet glänste och måsarna sjöng sina hyllningar. Man började tillverka eldvapen för att kunna skjuta ned fåglarna som inte förstod vad depression var.
Någon klantskalle skulle givetvis försöka sig på denna konst inifrån sitt eget hus och lyckades med enkelhet fjutta eld på huset. Eftersom det var en varm sommardag, spred sig elden med oerhörd hastighet genom staden och en fjärdedel av stadens invånare stod dagen därpå hemlösa. Många sörjde över de offer som branden tagit.

Det var i denna tunga timme som gamle Knut Enöga fick den geniala idén att de skulle bygga ihop de utbytta delarna av Agda igen. Rederiet hade varit så aktsamt att det hade bytt ut alla delar minst en gång vid det här laget. Arbetet sattes igång. Det blev som en religion. Alla i staden var med och hjälpte till på ett eller annat sätt. Åter kunde man skymta en glimt av hopp i även de mest ledsnas ögon. Albert Vrånghandske plitade iväg och hämtade sina undangömda tunnor med vin, och snart kunde åter skratten eka mellan väggarna.
Efter bara en vecka låg hon där i hamnen igen, identiskt – inte bara identiskt, det var ju samma skepp, inte bara samma skepp, det var det skeppet, skeppet de alla väntat på, bara det att nu hade de varit tvungna att bygga det. Inga nya varor låg där och väntade, istället fann man att skeppet var fullastat med ett hopp som var alldeles övermäktigt.
Ny kapten skulle ta plats och invigningen hade ju redan ägt rum eftersom det var samma delar som drygt två år tidigare blivit invigda och döpta.
Dagen för avfärd stod att skåda blott ett dygn senare och folket var samlade vid kajen för att ta farväl. När man precis skulle kasta loss hördes rop ifrån massan som stod och tittade på.
Kaptenen formade sin hand som en tratt emot örat för att kunna höra bättre. ”Det är ett skepp ivägen!” hördes det ropas.

Den första dagen i september 1504 kom Agda tillbaka. Denna gång ännu mer fullastad än vad hon var förra gången. Lasten glänste i solen och räknat i dåtidens pengavärde blev det hela bara löjligt. Mer av allt fanns ombord. Allt som staden suktat efter. Besättningen blev burna av folkhavets händer hela vägen till den stora sal där festen skulle börja. Ingen alls, överhuvudtaget, kom att tänka på att de för lite mer än en vecka sedan stått och tittat ut över verkligheten med ögonen hos den som hoppet övergivit.
Branden hade förstört hem, men glädjen gjorde folket överdrivet givmilt och ingen hade längre problem med att hitta någonstans att sova.
Den enda som var lite bekymrad var rederiets direktör, Håkon Direktör. Han satt nere vid kajen och tittade ut på vad som låg där. Det var två skepp, men vilket av dem var Agda?