Earth Day och Homeopatisk Bomb

Idag är det Earth Day. Tillägnad omtanke och uppskattning av naturen vi lever i. Ungefär som julafton - på vilket sätt?
Den kommer bara en gång om året.

Hade vi gått omkring fulla av omtanke och uppskattning alla dagar, hade vi inte behövt den. Istället kanske vi skulle behövt en slags ego-dag eller girighetens dygn.
Att låta en tradition som julen handla om girighet, ha och jag vill ha ännu mer(julklappar) kanske är precis det som vi behöver.

Nog sagt om detta. Jag tror inte jag riktigt står för det jag precis skrivit(eftersom målet med earth day är att skapa medvetenhet och julaftonens o-kommersiella mål är inte att skapa girighet), men en sak låter spännande: En homeopatisk bomb.

Det verkar som om det dykt upp New Age - terrorister som vill sprida explosiva ämnen i vattnet. Vet inte vad jag ska tro om detta, men Obama säger: "Homeopatiska vapen representerar ett stort hot mot världsfreden, de kanske inte orsakar någon direkt skada, men placeboeffekten kan bli förödande."

Alltså försöker folk säga att vattenmolekylerna har ett minne av vad som har funnits ibland dem. Har man 99,9 % vatten och 0,1 % explosivt ämne och spär ut det fler och fler gånger, kommer verkan av ämnet som inte är vatten att bli mer och mer kraftfullt.

Själv tror jag inte på detta innan jag blivit övertygad, så jag känner mig inte nervös - utan kan tänka på och uppskatta jorden idag.

För de som är intresserade; man kan göra egna bilder av fraktaler och det är ganska roligt(speciellt för de som har skakiga händer och försöker sig på konsten med papper och penna - vilket kanske, men inte riktigt, kan liknas med att försöka byta ut ett kretskort under natten i en dator under en jordbävning med en stor spade under en lampa som är släkt). Denna bild gjordes igår, och egentligen bara är en förstoring av ett Mandelbrot-set:

Kaotiska val

- "Varför stal du fem miljarder kronor ifrån Petters spargris?"
- "Min hjärna fick mig att göra det!"
- "Om du säger så, antar du att "mig" inte är samma sak som din hjärna. Man skulle lika gärna kunna säga Big Bang fick dig att göra det?"
- "Nej, så menade jag inte."
- "Om "mig" skulle vara samma sak som din hjärna, skulle det resultera i att du fick dig att göra det."
- "Jag är väl inte samma sak som min hjärna då..."
- "Om du inte är samma sak som din hjärna; varför lyder du den i sådana fall?"
- "Jag är inte samma sak, men jag kan inte kontrollera den!"
- "Om du inte kan kontrollera något av ditt beteende kan man inte säga att det finns någon större skillnad på ditt liv och ett epileptiskt anfall."
- "Vadå? Jaja, jag får väl ge tillbaka pengarna då..."

Ovanstående dialog kommer nu att följas av lite tankar kring fri vilja. Min lilla debatt kommer att börja i upplysningstiden med ursprung i Newtons deterministiska lagar.

En revolution hände. Vetenskapen var helt och hållet inställd på att allt gick att räkna ut om man visste precis vilket initialtillståndet var. Ungefär som en film; man vet i varje bild vad allt som är med i bilden kommer att vara i nästa bild och oavsett hur många gånger man spolar fram och tillbaka finns det bara ett alternativ till vad som kan hända. Derivatan och integralen.

Upplysningstidens vision om vad universum var var att allt gick att räkna ut om man bara var tillräckligt bra på att räkna.
Vissa människor blev lite besvärade av tanken vilken leder till att vi helt och hållet saknar fri vilja, och det visade sig att en population som utsattes för paradigmen visade tendens till att bli mer aggressiv.

Men Newtons lagar visade sig inte räcka till för allt som ingick i universum. Mot slutet av 1800-talet fanns det 3 stora obesvarade kapitel inom fysiken.
- Varför atomer inte kollapsar in mot dem själva.
- Varför Maxwells ekvationer om ljusets egenskaper stämmer.
- Varför det är så svårt att räkna ut hur tre (himla)kroppar påverkar varandra genom gravitationen.

Den första frågan blev starten på det som kallas kvantmekaniken, den andra frågan ledde till Einsteins relativitetsteorier och den tredje frågan kom att inleda det som vi kallar för kaotiska system.

I och med kvantfysiken, som i stort handlar om sannolikheter, fick en del tillbaka hoppet om att det finns något som heter fri vilja. Massor av skumma saker äger rum i den molekylära världen. Olika sätt att förklara vad som styr händelser fick namn som "Gömda variabler"(hidden variables) och "många världar"(vilken går ut på att allt som kan hända händer och för varje vägskäl delas universum i antalet vägar, men vi kan bara åka på en av dem samtidigt), m.m.
Det verkade som om universum inte var deterministiskt och en plats för fri vilja uppstod igen.

Vi hoppar bakåt lite igen. Upplysningstiden. Darwin.
En encellig organism kommer inte att välja hur och när den ska göra vissa saker. Den finns. Den har en omgivning. Den reagerar på omgivningen utifrån hur dess kemiska maskineri är programmerat att reagera på sin omgivning.
En tvåcellig organism skiljer sig inte så mycket.
En insekt har genom miljontals år genom sollats fram genom olika filter av överlevnad och naturlig selektion till att fungera som den gör idag. Har den en egen fri vilja eller är det bara en mer sofistikerad form av programmering?
Ja, det är inte svårt att följa tankegångarna. Oavsett hur komplicerade vi människor är, har vi instinkter och olika reaktioner på olika händelser i vår omgivning.
Enligt en del evolutionsteoretiker som gillar determinism, är vi en komplicerad maskin som handlar enligt ett komplext mönster. Om vi gör något som inte är bra, innebär det att vår maskin inte är programmerad på rätt sätt och vi borde laga/skrota den maskinen som inte fungerar som den skulle.

Studerandet av kaotiska system har lett till att många åter halkar in på banan om att vi inte har någon fri vilja, systemet är bara kaotiskt, vilket inte behöver betyda att det inte finns någon ordning i kaoset. Vi människor, vars intelligens upphöjer oss till nivån av krig och förstörelse, har inte verktygen för att räkna ut hur världen kommer se ut om 2 miljoner år, inte ens 2 år eller i sin helhet 2 sekunder. Systemet är för komplicerat, men förutbestämt. Oavsett hur bra vi blir är världen kontinuerlig och våra minsta misstag i siffrorna kommer skapa stora felberäkningar. Därför tror vi att slumpen finns. Därför tror vi att fri vilja finns.

Inom kaosteorin dök det upp en gren som behandlar fraktaler. Fraktaler har jag pratat om innan i och med harmonier i naturens akustik. Övertonsserien, m.m.
En sak som är intressant med fraktaler är att en del av tex en trädgren ser ut som grenen i helhet, och en del av den delen ser ut som den större delen osv. I abstrakt form fortsätter fraktalgeometri i oändlighet och det har visat sig att en del matematiker återigen börjat se abstrakta oändligheter som fraktaler som bevis för ickedeterminism.

Är vi kemiska maskiner som bara råkar finnas till, eller har vi något syfte?

Är "jaget" enbart en variabel i ett kaos och i sådana fall: hur ska man veta vad man ska tro om framtiden?
Man kan kanske försöker styra livet genom att undvika dåliga situationer, men ju mer variabler(andra människor och möjliga händelser i framtiden) man lägger till, ju mer komplicerad blir ekvationen.

När jag träffar andra människor ser jag dem inte som maskiner. Jag tror inte ens jag skulle lyckas med det hur mycket jag än försökte även om jag av hela mitt hjärta ville göra det. Begreppet 'En person - en maskin!' har jag aldrig sett ens i en valkampanj. (Trots det går personer som vill leda folk ut med att de vill förvandla en del av folket till soldater och kämpa mot ondskan)

När vi tänker på varandra som människor, lägger vi på oss själva och andra ett ansvarfullt begrepp som vi kallar för fri vilja, vilket kan få oss att älska och hata varandra.
Är det då kanske så att ju mer vi umgås, ju mer fri vilja tror vi på, desto högre värderar vi livet?

Ni får tro vad ni VILL :)

Angående men

Ok det lät nästan som om jag var arg eller hade på mig en för trång skjorta med förkorta armar.

Hursomhelst. För några år sedan var det en person sam sa att man inte kan börja en mening med men. Jag reagerade lite för mig själv, men höll samtidigt med.
Man kanske inte ska lära barn som precis lär sig skriva att börja sina meningar med men, men ibland kan väl just en sådan mening mena precis det som personen som skriver meningen menar. Om jag till exempel skriver såhär: Men...
- så menar jag i detta fall att jag håller med, men det finns mer att tillägga eller att det finns en annan synvinkel.
Det tre punkterna betyder i detta fallet inte att jag måste skaka på armarna, utan att jag bara helt enkelt låter resten vara. Det kanske inte är en idé att börja gräva i resten. Vi hade ju strukit arkeolog ifrån min lista.

Vad värre är är de lärare som lär(förlåt alla som inte tycker att man kan lära någon annan något; man kan bara lära sig själv) sina elever att börja meningar med "Det var en underbar dag och alla gick omkring och gjorde precis det som de ville göra."

Där har vi ett problem.

Idag ska vi dela med oss. Vi har en chokladkaka med 20 rutor och är 20 personer. Alltså borde vi ju låta 2 personer ta 18 rutor och proppa i sig och sen får de andra 18 dela på 2 rutor. Det verkar ju rättvist. För att det ska bli ännu bättre kan vi skrapa ihop lite smulor ifrån bordet och skicka det till de andra och säga att det är ett bidrag. Om samvetet skulle börja bråka kan vi alltid göra en häftig gala i TV och låta chokladpappret gå ett varv i lokalen så att alla får möjlighet att slicka av det.

Vems fel är det? Politiker, företag, media/skolan eller vi vanliga människor?

1,4 miljarder människor lever på mindre än 1,25 US dollar/dag. Varje år dör mer än 11 miljoner barn under 5 års ålder. Enligt UNICEF uppskattas antalet barnarbetare till 158 miljoner.

EU och USA har ju höga tullar och kvoter vilka INTE hjälper till när fattiga länder ska på ”lika villkor” försöka finnas till här i världen.

Av världens 40 största ekonomier är ca 26 multinationella företag. 500 av de största företagen i världen kontrollerar 70 % av världshandeln.

Snacka om men.

För de som är lite mer intresserade av folk som vill halvera fattigdomen till 2015: www.millenniemalen.se kanske inte allt i -en handvändning, men en bit på väg.

Minnet!

Jag skulle vilja göra ytterligare ett tillägg i min lilla monolog om minnet innan jag glömmer av det.

För månader sedan råkade jag träffa en person på bussen. En söt och trevlig tjej som verkade vara i min ålder. Hon satte sig bredvid mig, men jag kände inte igen henne förrän hon började prata. Då! - visste jag vem hon var. En gammal klasskompis som jag gått 3 år i samma klass med på gymnasiet.

Ibland när jag står i en folksamling kan jag höra rösten ifrån någon jag känner igen eller har träffat innan, men när jag vänder mig om känner jag inte igen någon av de som är i närheten - innan personen i fråga börjar prata igen. -"Nämen! Det är ju du!"

I någon film jag såg för ett tag sedan såg man en man gå omkring och göra saker. Jag visste inte vem det var och trodde att det var en ny skådespelare som jag aldrig sett förut, men så hade personen plötsligt en replik och jag insåg att det är samma röst som Iron Man och Sherlock Holmes.
Nu kom jag på vilken film det var: The Soloist.
Bra film.

Jag tror att jag har bättre minne för röster och ljud och toner än vad jag har för ansikten.

Men så fort jag känner igen rösten ser jag också ansiktet framför mig och jag vet genast namnet(om jag nu har tyckt att namnet var värt att lägga på minnet).

Och för alla de som inte tycker om när folk börjar en mening med men, vill jag bara påpeka att Dostojevksij gör det bla på sidan 418 i pocketupplagan av Idioten och Orwell börjar ett helt stycke med Men på sidan 15 i 1984 har jag för mig.
Man får ju passa på att säga saker innan man glömmer av dem om man vill få det sagt.

Några val kvar

- Musiklärare? Ja, om de som lyssnar verkligen vill lära sig.

- Lärare i allmänhet? samma svar som ovan

- Musiker på heltid? Ja, det finns ju så många olika versioner av vad detta innebär(precis som med nästan allt annat) att det är svårt att säga ja till hela konceptet, men om någon frågar mig om jag vill bli en välbetald musiker som kan leva ett liv vid sidan av och inte behöver leva i ständig stress eller i bråk om vet som ska få sin vilja fram, så kommer jag antagligen säga: ja.

- Teoretiker inom fundamental fysik. Återkommer.

- Författare? Ja. På något sätt lockar det mig. Kanske är det samma anledning som till varför jag vill vara kompositör.
Tänk dig möjligheten att skapa en känslovärld för vem som helt. Att projicera just en viss känsla eller tanke hos någon annan. I ett ögonblick(beroende på hur fort man läser) går det inte att skilja författarens och läsarens tankar åt. För mig är inte att läsa en bok en osocial handling, tvärtom; väldigt social och ibland nästan på gränsen till andlig(vad nu det ordet betyder). Ju mer skicklig författaren är, desto närmare hennes/hans tankemönster kommer man.
Ja, det lockar mig, och jag ska ha det i bakhuvudet.

- Journalist. Haha. Det hade varit roligt, men jag tror inte det passar mig. Jag orkar inte ens läsa igenom det jag själv har skrivit, så varför tror jag att någon annan skulle göra det? Ok. Nu tar jag två steg tillbaka och förklarar.
1 När jag sitter och skriver, brukar jag vara noga med att stava rätt och språkligt sett vara rätt ute, men ibland ser jag först efter jag tryckt på 'publicera inlägg' att jag stavat knasigt, ex: kronoligist, ifrån inlägget "Nu gäller det", eller använt mig av en ordföljd som ingen vettig människa med huvudet mellan axlarna skulle varken skriva eller säga. Ibland är man inne i en värld och bryr sig inte om att se om man verkligen menade det man precis skrivit.

Ett exempel på att vara helt inne i det abstrakta kan vi ta ifrån den gången jag skrev om herons formel. Vem som helst kan ju se att en triangel inte kan ha en sida som är 5 cm, en sida som är 3 cm och så helt plötsligt dyker det upp en sida med 14 cm. I ett euklidiskt plan går det inte ihop, men tänker man bara i ett virrvarr(som jag verkade göra när jag skrev "Hur minnet fungerar ...ibland") är det lätt att bara beskriva benen på elefanten.
Förra inlägget skrev jag 'skak på armarna' = X(e^i(kx-ωt))(x)
Detta är fel. Det skulle stått något mer i stil att om man deriverar 'skak på armarna' i avseende på x, skulle derivatan i kvadrat bla, bla bla...

Och nu undrar alla hur mycket kaffe jag druckit idag. Svar: 2 koppar.

- Filosof då? Det får jag fundera på lite till.

- Frivilligarbetare? Ähöum. Volontär heter det faktiskt. Ja - bara det är i ett varmt klimat. Inte för varmt. - och inga myggor. ...eller spindlar.

- Kompositör? Ja, om jag någonsin lär mig göra färdigt låtar.

Vad hade jag tänkt mig mer

- Paleontolog stod näst längs upp på listan.
Jag var väldigt intresserad av hur faunan såg ut på jorden för 65 - 350 miljoner år sedan. Mamenchisaurus, Oviraptor, (hoppas jag stavar rätt)Archaeopteryx, Seismosaurus osv.
Det jobb som jag ansåg ligga närmast detta område i början av 90-talet var paleontolog; helt enkelt leta och gräva efter döda djur och växter.
Numera tycker jag arkeologi verkar mer intressant.
Tänk att få hitta en sten som ser ut som vilken annan sten som helst förutom att den har ett lager kvarts i sig som inte hör dit och sedan fantisera fram en hel civilisation där till och med båtarna var gjorda av guld(kanske därför den gick under).
Nja. Om jag inte snubblar på det, så kommer jag nog inte ägna mitt liv åt att gräva. Jag har ju redan börjat klaga över ryggproblem när jag spelar piano.

Sen kommer - Pianist, men det får vi ta upp senare.

- Tennisproffs skippar vi.

- Hockey och mitt vänstra knä går inte bra ihop mer än några minuter; hur roligt än det månde vara.

- Gitarrist i Eagles hade kanske funkat om det hade varit 1971 nu.

- Indiana Jones får vi återkomma till.

- Världens bästa gitarrist. Hmm. Där kommer vi till ett problem. Jag vet att jag kan spela vad som helst om jag bara går in för det. Eagles, Metallica, Guns N Roses, Yngwie Malmsteen, Steve Vai, Al di Meola, Ulf Wakenius, Steve Morse, John Petrucci m.m. Metronomen styrde mitt liv ett tag där.
Raddan kan göras lång. Jag var inne på alla dessa och fler och uppfattade det som om jag lyckades varje gång jag gick in för det.
Tillslut kom jag till en gräns när jag inte kände att jag behövde lära mig mer, allt handlade bara om att hålla tekniken igång.
Det enda som jag känner en stark önskan om att någon gång kunna spela är Paco de Lucias låtar, men jag vet hur många som försöker, och det går bra för dem. Paco började som barn och var redan då många gånger säkrare på flamencon än vad jag kommer bli även om jag ägnar natt och dag åt saken i ett år. Här är en länk där Paco spelar en av sina låtar.

Slutsats: Världens gitarrist tänker jag inte bli. För det första tycker jag inte att sådant går att mäta(Även om jag tycker mer om en del framför andra). För det andra kommer jag inte lägga ner den tiden som man behöver.

- En som jobbar för att ungdomar ska ha något roligt att göra på fritiden. Hm. Den var svår. Får nästan återkomma mer senare.

- Forskare som förstör saker och sen sitter och räknar ut varför de gick sönder
Haha! Det låter spännande. Statens forsknings och Provningsanstalt ligger ju utanför Borås, och där leker högt betalda ingenjörer och forskare dagarna i ände.

- Politiker vill jag inte bli just nu. Tänk att vara folkvald i en perfekt demokrati. Vilken börda. Jag tror inte man ska bli politiker för politikens skull, utan för att man själv är en person som förhoppningsvis har något att tillföra.
Dessutom vet jag att Sverige(som sägs vara en av de bästa demokratierna i världen) inte har en så bra fungerande demokrati. Någon gång ibland sådär får jag höra att jag har bra tålamod. ... (De föregående tre punkterna representerar att jag var tvungen att resa på mig en stund ifrån stolen och skaka lite på armarna enligt funktionen: 'skak på armarna' = X(e^i(kx-ωt))(x). Där e är numret 2,718..., i är roten ur minus ett, k är 2*Pi delat på våglängden, x är rörelseriktningen, ω är vinkelhastigheten, och t är tiden.
Ni kan alltså inte följa rörelsemönstret av armarna, men ni kan hela tiden räkna ut hur stor sannolikhet det är att armarna befinner sig i ett visst läge genom 'skak på armarna'^2.)(OBS: nonsens!)

Så. Vad var det vi pratade om? Jo, tålamod. Nja, ibland har jag det och ibland inte.
Jag har inte tillräckligt just nu för att jag skulle vilja se mig själv vald att representera någon annans dröm om det lyckliga livet och samtidigt sitta och prata om en budget som enbart kan stödjas genom att vi blundar.

Angående val

Jag får väl ta och stryka en del av punkterna. För skrynklighetens skull.


Astronaut hade jag ju drömt om som liten.
Jag kommer fortfarande ihåg hur fascinerad jag var första gången jag såg Saturnus ringar eller Jupiters stora storm i bilderböckerna.
Jag visste nog aldrig vad det var som drog i mig. Bara fascination. En känsla av häpnad och stora utrymmen. Att lära sig planeternas ordning var inga problem. Vissa nebulosor och galaxer lärde jag mig. Och jag ville veta mer hela tiden.


Jag insåg hur liten sannolikhet det är att någon planet som Jorden överhuvudtaget existerar. Låt mig förklara:
1 "Big Bang" händer och redan 10^(-43) sekunder efteråt börjar krafter, tid och avstånd redan etablera sig.
2 En samling väteatomer måste befinna sig så nära varandra att de tillslut pga bland annat gravitation dras samman och bildar en stjärna som är minst 3 gånger större än vår sol. Stjärnan ska brinna tillräckligt länge för att väteatomer ska slås samman till helium osv hela vägen till tunga ämnen som Torium, Kalium och Uran och ännu tyngre atomer. Stjärnan får alltså inte vara för tung, för då brinner den upp för fort.
3 När stjärnan exploderat i en supernova efter tusentals- kanske miljardtals år måste det någonstans, inte så långt ifrån, finnas ett annat vätemoln som dras ihop till vår sol. En del av materiadisken som bildade vår sol (ca 1 %) kommer att bilda dess planeter, och då är det bara en viss typ av materia som gör det möjligt för vår typ av liv.
4 Jorden måste befinna sig på ungefär samma avstånd ifrån solen som måste ha ungefär samma storlek som den har nu. Hade jorden varit tyngre, hade den dragit till sig mer gaser i bildandet och hade kanske slutat som en av de andra 4 gasjättarna i vårt solsystem(obeboelig).
Hade jorden varit lite mindre, hade gravitationen tillsammans med Torium, Kalium och Uran aldrig kunnat värma upp/hålla vår kärna varm, vilket hade lett till att vi inte skulle ha någon geologisk aktivitet. - ingen kolkretslopp bland annat.
5 Solen måste ha exploderat någon gång för miljardtals år sedan så att den kunde blåsa bort atmosfärerna på de 4 inre planeterna vilka var giftiga som bara den.
6 Jorden måste råka ut för ett sjuhundans bombardemang av klumpar i solsystemet som hade banor som korsar de nuvarande planeternas banor för att vi ska få bla en måne, vatten med tidvatten(som många forskare anser är anledningen till att livet inte stannade i vattnet), och andra spännande grundämnen som hade sjunkit ner genom den nu svalnade skorpan.
7 Jorden måste ha en flytande järn-kärna som skapar det enorma magnetiska fält som vi kan mäta med kompasser, vilket ger oss ett jätteskydd mot strålning ifrån solen.

Denna lista kan göras längre och mer specifik, men jag tror att de som vill veta mer redan vet mer.
Varför vill jag inte vara astronaut nu längre då?
Jag insåg hur mycket tanke som ligger bakom varenda liten skruv som ska dras. Varenda kant på verktygen kan vara farlig och 3 timmar rymdpromenad betyder antagligen 3 veckor förberedelse i en simbassäng. Maten verkar inte heller direkt lyxig, men först och främst inser jag att det finns andra som vill vara astronaut mycket mer än vad jag vill och det skulle kännas olustigt att bli något som man bara halvhjärtat går in i när man måste vara så skärpt att ett framträdande inför tusentals personer känns som att ligga och sova.

-...vilket för övrigt låter som en bra idé.

Nu gäller det

Idag är det dagen före dagen.
Imorgon är det också dagen före dagen, men då har uttrycket inte samma innebörd i detta avseendet längre. Den 16 april är väl en något sånär vanlig dag, men den 15 är speciell för då är det sista dagen att söka in till Sveriges högskolor.
Det går visserligen att söka in till kurser i efterhand och hoppas att det finns lediga platser, men i morgon är sista ansökningsdagen.

Då ska man ha bestämt sig för vad man ska göra tror man.

Ok En lite lista på saker jag velat bli:
(Jag tror den kommer i hyfsad kronoligist ordning)

- Astronaut
- Paleontolog
- Pianist
- Tennisproffs
- Hockeyproffs
- Gitarrist i Eagles
- Indiana Jones
- Världens bästa gitarrist
- En som jobbar för att ungdomar i hela världen ska ha något roligt att göra på fritiden
- Forskare som förstör saker och sen sitter och räknar ut varför de gick sönder
- Folkvald representant i situationer där man kan göra nytta
- Spelar ingen roll, bara man får leva tillsammans med folk som man tycker om
- Musiklärare
- Lärare i allmänhet
- Musiker på heltid
- Teoretiker inom fundamental fysik
- Författare
- Journalist
- Filosof
- Frivilligarbetare
- Kompositör

Listan skulle väl kunna göras längre, men redan här känner jag lite tveksamhet inför vissa önskemål.

Vad jag vet är att jag vill bli något som man inte stänger av hjärnan i. Ju svårare; desto mer motiverande. En utmaning är alltså det jag är ute efter, men i vissa avseende är ju livet själv en utmaning.
Att leva ett enkelt liv kan väl vara väl så utmanande som att sitta och fundera på när världens ekonomi kommer att rasa ihop eller hur higgsmekanismen fungerar.

Folk har frågat varför jag bryr mig om teoretisk fysik överhuvudtaget och ibland har jag svarat att det är som att få reda på ytterligare en lite bit om berättelsen man är med i(dessutom är det ganska komplicerat och man måste anstränga sig för att förstå vissa saker - vilket gör det mer underhållande).

Vissa säger att det är en skam att jag inte håller på med musik och får betalt så att jag kan leva på det. Hmm. Jag tar det som en komplimang och sedan skäms jag lite ;-) .

Så vad är det jag vet då?
Jag vet att det antagligen är bra att använda solkräm om man ska vara ute i solen, och att statistiskt sett är det säkrare att använda bilbälte jämfört med att inte göra det när man åker bil.

Cocktail - effekten

Jag har hört talas om en slags cocktail effekt inom två områden den ena är lite rolig, och passar in på de flesta människor. Jag reagerar över den själv ibland; nämen oj! cocktail-effekten brukar jag tänka då.

Den första versionen går ut på att man befinner sig bland mycket människor på t.ex. ett cocktail-party. Alla surrar omkring och mumlar, skrattar och minglar som bara cocktailpartybesökare kan.
Eftersom vi har ett fantastiskt filter mellan öronen som kallas för hjärna, slipper vi ta del av allt som händer på partyt, hjärnan sorterar bort det som vi skulle kunna kalla för brus, men så fort någon nämner ditt namn någonstans reagerar du och din uppmärksamhet är nu riktad åt de hållet. Cocktailparty-effekten

Den andra versionen är den att unga barn har uppemot 200 främmande kemikalier i kroppen från ämnen som ingår i plast, växtbekämpningsmedel, möbler, tvättmedel, läkemedel, o.s.v.
(2008 slog försäljningen av bekämpningsmedel alla rekord)
Mindre än 5 % av de kemikalier som finns på den europeiska marknaden har testats för att vi ska veta vilka följder just den kemikalien får på den mänskliga kroppen. För att testa vilka följder en kemikalie ger, måste man ju testa på ett biologiskt liv och resten kan ni räkna ut själva.
Men även om man vet vilka följder en kemikalie ger, vet man inte vilka följderna blir när de blandas i kroppen. Cocktail-effekten.

Version 1 tycker jag är spännande, men version 2 tycker jag är lite hemsk. Frågan är då vad jag kan göra för att kommande generationer ska slippa version 2.