Vad hade jag tänkt mig mer

- Paleontolog stod näst längs upp på listan.
Jag var väldigt intresserad av hur faunan såg ut på jorden för 65 - 350 miljoner år sedan. Mamenchisaurus, Oviraptor, (hoppas jag stavar rätt)Archaeopteryx, Seismosaurus osv.
Det jobb som jag ansåg ligga närmast detta område i början av 90-talet var paleontolog; helt enkelt leta och gräva efter döda djur och växter.
Numera tycker jag arkeologi verkar mer intressant.
Tänk att få hitta en sten som ser ut som vilken annan sten som helst förutom att den har ett lager kvarts i sig som inte hör dit och sedan fantisera fram en hel civilisation där till och med båtarna var gjorda av guld(kanske därför den gick under).
Nja. Om jag inte snubblar på det, så kommer jag nog inte ägna mitt liv åt att gräva. Jag har ju redan börjat klaga över ryggproblem när jag spelar piano.

Sen kommer - Pianist, men det får vi ta upp senare.

- Tennisproffs skippar vi.

- Hockey och mitt vänstra knä går inte bra ihop mer än några minuter; hur roligt än det månde vara.

- Gitarrist i Eagles hade kanske funkat om det hade varit 1971 nu.

- Indiana Jones får vi återkomma till.

- Världens bästa gitarrist. Hmm. Där kommer vi till ett problem. Jag vet att jag kan spela vad som helst om jag bara går in för det. Eagles, Metallica, Guns N Roses, Yngwie Malmsteen, Steve Vai, Al di Meola, Ulf Wakenius, Steve Morse, John Petrucci m.m. Metronomen styrde mitt liv ett tag där.
Raddan kan göras lång. Jag var inne på alla dessa och fler och uppfattade det som om jag lyckades varje gång jag gick in för det.
Tillslut kom jag till en gräns när jag inte kände att jag behövde lära mig mer, allt handlade bara om att hålla tekniken igång.
Det enda som jag känner en stark önskan om att någon gång kunna spela är Paco de Lucias låtar, men jag vet hur många som försöker, och det går bra för dem. Paco började som barn och var redan då många gånger säkrare på flamencon än vad jag kommer bli även om jag ägnar natt och dag åt saken i ett år. Här är en länk där Paco spelar en av sina låtar.

Slutsats: Världens gitarrist tänker jag inte bli. För det första tycker jag inte att sådant går att mäta(Även om jag tycker mer om en del framför andra). För det andra kommer jag inte lägga ner den tiden som man behöver.

- En som jobbar för att ungdomar ska ha något roligt att göra på fritiden. Hm. Den var svår. Får nästan återkomma mer senare.

- Forskare som förstör saker och sen sitter och räknar ut varför de gick sönder
Haha! Det låter spännande. Statens forsknings och Provningsanstalt ligger ju utanför Borås, och där leker högt betalda ingenjörer och forskare dagarna i ände.

- Politiker vill jag inte bli just nu. Tänk att vara folkvald i en perfekt demokrati. Vilken börda. Jag tror inte man ska bli politiker för politikens skull, utan för att man själv är en person som förhoppningsvis har något att tillföra.
Dessutom vet jag att Sverige(som sägs vara en av de bästa demokratierna i världen) inte har en så bra fungerande demokrati. Någon gång ibland sådär får jag höra att jag har bra tålamod. ... (De föregående tre punkterna representerar att jag var tvungen att resa på mig en stund ifrån stolen och skaka lite på armarna enligt funktionen: 'skak på armarna' = X(e^i(kx-ωt))(x). Där e är numret 2,718..., i är roten ur minus ett, k är 2*Pi delat på våglängden, x är rörelseriktningen, ω är vinkelhastigheten, och t är tiden.
Ni kan alltså inte följa rörelsemönstret av armarna, men ni kan hela tiden räkna ut hur stor sannolikhet det är att armarna befinner sig i ett visst läge genom 'skak på armarna'^2.)(OBS: nonsens!)

Så. Vad var det vi pratade om? Jo, tålamod. Nja, ibland har jag det och ibland inte.
Jag har inte tillräckligt just nu för att jag skulle vilja se mig själv vald att representera någon annans dröm om det lyckliga livet och samtidigt sitta och prata om en budget som enbart kan stödjas genom att vi blundar.