- "Varför stal du fem miljarder kronor ifrån Petters spargris?"
- "Min hjärna fick mig att göra det!"
- "Om du säger så, antar du att "mig" inte är samma sak som din hjärna. Man skulle lika gärna kunna säga Big Bang fick dig att göra det?"
- "Nej, så menade jag inte."
- "Om "mig" skulle vara samma sak som din hjärna, skulle det resultera i att du fick dig att göra det."
- "Jag är väl inte samma sak som min hjärna då..."
- "Om du inte är samma sak som din hjärna; varför lyder du den i sådana fall?"
- "Jag är inte samma sak, men jag kan inte kontrollera den!"
- "Om du inte kan kontrollera något av ditt beteende kan man inte säga att det finns någon större skillnad på ditt liv och ett epileptiskt anfall."
- "Vadå? Jaja, jag får väl ge tillbaka pengarna då..."
Ovanstående dialog kommer nu att följas av lite tankar kring fri vilja. Min lilla debatt kommer att börja i upplysningstiden med ursprung i Newtons deterministiska lagar.
En revolution hände. Vetenskapen var helt och hållet inställd på att allt gick att räkna ut om man visste precis vilket initialtillståndet var. Ungefär som en film; man vet i varje bild vad allt som är med i bilden kommer att vara i nästa bild och oavsett hur många gånger man spolar fram och tillbaka finns det bara ett alternativ till vad som kan hända. Derivatan och integralen.
Upplysningstidens vision om vad universum var var att allt gick att räkna ut om man bara var tillräckligt bra på att räkna.
Vissa människor blev lite besvärade av tanken vilken leder till att vi helt och hållet saknar fri vilja, och det visade sig att en population som utsattes för paradigmen visade tendens till att bli mer aggressiv.
Men Newtons lagar visade sig inte räcka till för allt som ingick i universum. Mot slutet av 1800-talet fanns det 3 stora obesvarade kapitel inom fysiken.
- Varför atomer inte kollapsar in mot dem själva.
- Varför Maxwells ekvationer om ljusets egenskaper stämmer.
- Varför det är så svårt att räkna ut hur tre (himla)kroppar påverkar varandra genom gravitationen.
Den första frågan blev starten på det som kallas kvantmekaniken, den andra frågan ledde till Einsteins relativitetsteorier och den tredje frågan kom att inleda det som vi kallar för kaotiska system.
I och med kvantfysiken, som i stort handlar om sannolikheter, fick en del tillbaka hoppet om att det finns något som heter fri vilja. Massor av skumma saker äger rum i den molekylära världen. Olika sätt att förklara vad som styr händelser fick namn som "Gömda variabler"(hidden variables) och "många världar"(vilken går ut på att allt som kan hända händer och för varje vägskäl delas universum i antalet vägar, men vi kan bara åka på en av dem samtidigt), m.m.
Det verkade som om universum inte var deterministiskt och en plats för fri vilja uppstod igen.
Vi hoppar bakåt lite igen. Upplysningstiden. Darwin.
En encellig organism kommer inte att välja hur och när den ska göra vissa saker. Den finns. Den har en omgivning. Den reagerar på omgivningen utifrån hur dess kemiska maskineri är programmerat att reagera på sin omgivning.
En tvåcellig organism skiljer sig inte så mycket.
En insekt har genom miljontals år genom sollats fram genom olika filter av överlevnad och naturlig selektion till att fungera som den gör idag. Har den en egen fri vilja eller är det bara en mer sofistikerad form av programmering?
Ja, det är inte svårt att följa tankegångarna. Oavsett hur komplicerade vi människor är, har vi instinkter och olika reaktioner på olika händelser i vår omgivning.
Enligt en del evolutionsteoretiker som gillar determinism, är vi en komplicerad maskin som handlar enligt ett komplext mönster. Om vi gör något som inte är bra, innebär det att vår maskin inte är programmerad på rätt sätt och vi borde laga/skrota den maskinen som inte fungerar som den skulle.
Studerandet av kaotiska system har lett till att många åter halkar in på banan om att vi inte har någon fri vilja, systemet är bara kaotiskt, vilket inte behöver betyda att det inte finns någon ordning i kaoset. Vi människor, vars intelligens upphöjer oss till nivån av krig och förstörelse, har inte verktygen för att räkna ut hur världen kommer se ut om 2 miljoner år, inte ens 2 år eller i sin helhet 2 sekunder. Systemet är för komplicerat, men förutbestämt. Oavsett hur bra vi blir är världen kontinuerlig och våra minsta misstag i siffrorna kommer skapa stora felberäkningar. Därför tror vi att slumpen finns. Därför tror vi att fri vilja finns.
Inom kaosteorin dök det upp en gren som behandlar fraktaler. Fraktaler har jag pratat om innan i och med harmonier i naturens akustik. Övertonsserien, m.m.
En sak som är intressant med fraktaler är att en del av tex en trädgren ser ut som grenen i helhet, och en del av den delen ser ut som den större delen osv. I abstrakt form fortsätter fraktalgeometri i oändlighet och det har visat sig att en del matematiker återigen börjat se abstrakta oändligheter som fraktaler som bevis för ickedeterminism.
Är vi kemiska maskiner som bara råkar finnas till, eller har vi något syfte?
Är "jaget" enbart en variabel i ett kaos och i sådana fall: hur ska man veta vad man ska tro om framtiden?
Man kan kanske försöker styra livet genom att undvika dåliga situationer, men ju mer variabler(andra människor och möjliga händelser i framtiden) man lägger till, ju mer komplicerad blir ekvationen.
När jag träffar andra människor ser jag dem inte som maskiner. Jag tror inte ens jag skulle lyckas med det hur mycket jag än försökte även om jag av hela mitt hjärta ville göra det. Begreppet 'En person - en maskin!' har jag aldrig sett ens i en valkampanj. (Trots det går personer som vill leda folk ut med att de vill förvandla en del av folket till soldater och kämpa mot ondskan)
När vi tänker på varandra som människor, lägger vi på oss själva och andra ett ansvarfullt begrepp som vi kallar för fri vilja, vilket kan få oss att älska och hata varandra.
Är det då kanske så att ju mer vi umgås, ju mer fri vilja tror vi på, desto högre värderar vi livet?
Ni får tro vad ni VILL :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar