Minnet!

Jag skulle vilja göra ytterligare ett tillägg i min lilla monolog om minnet innan jag glömmer av det.

För månader sedan råkade jag träffa en person på bussen. En söt och trevlig tjej som verkade vara i min ålder. Hon satte sig bredvid mig, men jag kände inte igen henne förrän hon började prata. Då! - visste jag vem hon var. En gammal klasskompis som jag gått 3 år i samma klass med på gymnasiet.

Ibland när jag står i en folksamling kan jag höra rösten ifrån någon jag känner igen eller har träffat innan, men när jag vänder mig om känner jag inte igen någon av de som är i närheten - innan personen i fråga börjar prata igen. -"Nämen! Det är ju du!"

I någon film jag såg för ett tag sedan såg man en man gå omkring och göra saker. Jag visste inte vem det var och trodde att det var en ny skådespelare som jag aldrig sett förut, men så hade personen plötsligt en replik och jag insåg att det är samma röst som Iron Man och Sherlock Holmes.
Nu kom jag på vilken film det var: The Soloist.
Bra film.

Jag tror att jag har bättre minne för röster och ljud och toner än vad jag har för ansikten.

Men så fort jag känner igen rösten ser jag också ansiktet framför mig och jag vet genast namnet(om jag nu har tyckt att namnet var värt att lägga på minnet).

Och för alla de som inte tycker om när folk börjar en mening med men, vill jag bara påpeka att Dostojevksij gör det bla på sidan 418 i pocketupplagan av Idioten och Orwell börjar ett helt stycke med Men på sidan 15 i 1984 har jag för mig.
Man får ju passa på att säga saker innan man glömmer av dem om man vill få det sagt.