Paradoxer är roliga; här kommer en:
Tänk dig tillbaka till 1500-talet någonstans i någon för tiden trevlig hamnstad. Det fanns ett förnämt rederi i staden som verkligen såg efter sina båtar och såg till att alla var i toppskick. En del tyckte att rederiet var lite väl aktsamma när de bytte ut delar av båtarna innan delarna ens var så gamla att de började kännas som om de varit med om mycket. En av dessa båtar var 1500-talets vackraste skepp: Agda.
På tidig förmiddag den 3 juli 1502 invigdes Agda med pompa och ståt. Hon skulle göra sin första resa redan på morgonen dagen efter.
Direkt efter invigningen gick det ett tisslande genom skeppsarbetarna om att det kunde vara något fel på rodret. De var inte säkra, men för säkerhets skull tog rederiet tisslandet på allvar och bestämde sig för att under kvällen byta ut rodret, och några brädor i närheten när de ändå höll på.
Rodret och brädorna lades in i rederiets lager eftersom de inte ville att någon annan skulle få se hur man lyckats konstruera ett så vackert skepp. Dessutom var de begagnade delarna nu en mall ifall man någon gång skulle vilja göra en kopia av skeppet.
Agda och dess besättning vinkades av morgonen därpå och sågs inte till i hamnen på över två månader igen. När de kom tillbaka hade de lyckats komma över varor som rederiet dyrt skulle sälja. Resan var en triumf. Tiden som hade gått medans Agda var borta skulle mer än väl betalas av de dyrbarheter som skeppet tagit med sig hem igen.
Rederiet fick en släng av hybris och beslutade sig för att byta ut hela skrovet på Agda när hon ändå låg i hamn. Hon kunde ju faktiskt ha råkat ut för något som ingen märkt.Sagt och gjort, skrovet var bytt och delarna lagda på lager. Nu förbereddes en riktigt lång resa då Agda skulle vara borta hela vinterhalvåret och inte komma tillbaka innan fram emot maj året därpå.
Än en gång vinkades det ståtliga skeppet Agda av, och dess nya resa tog sin början.
Under maj månad år 1503 skymtades en prick ute på oceanen. Först syntes masten. Efter en stund började man se däcket och skrovet och kunde jublande konstatera att det var Agda som var på ingång och att jorden måste vara rund.
Denna gång hade skeppet med sig ett överflöd av guld, ädelstenar och andra läckerheter så som mördarsniglar och kanadagäss. Rederiet var i extas, hela staden var i extas. Man satte genast igång med att byta ut master, segel och till och med repen. Det firades, och firades. Man bytte ut kaptensmöblerna och sängarna. Någon hade med sig en slags roande dryck som de kallade för vin. Allt som byttes ut ställdes in i rederiets lager, och på hösten var det återigen dags för en långresa.
I maj månad 1504 satt man och väntade ivrigt på att få se den där pricken ute till havs igen. Vinet i alla tunnorna var på upphällningen och staden hade gjort sig redo för att förgylla sig med alla glänsande varor som väntades.
Juni månad gick utan ens ett uns av en skymt av någonting vid horisonten.
I juli började folk bli lite rastlösa och gick av och an i staden, alltid beredda att kasta en blick utåt havet i hopp om nya festligheter.
I augusti gick staden in i en slags kollektiv depression. Sommaren var varm, havet glänste och måsarna sjöng sina hyllningar. Man började tillverka eldvapen för att kunna skjuta ned fåglarna som inte förstod vad depression var.
Någon klantskalle skulle givetvis försöka sig på denna konst inifrån sitt eget hus och lyckades med enkelhet fjutta eld på huset. Eftersom det var en varm sommardag, spred sig elden med oerhörd hastighet genom staden och en fjärdedel av stadens invånare stod dagen därpå hemlösa. Många sörjde över de offer som branden tagit.
Det var i denna tunga timme som gamle Knut Enöga fick den geniala idén att de skulle bygga ihop de utbytta delarna av Agda igen. Rederiet hade varit så aktsamt att det hade bytt ut alla delar minst en gång vid det här laget. Arbetet sattes igång. Det blev som en religion. Alla i staden var med och hjälpte till på ett eller annat sätt. Åter kunde man skymta en glimt av hopp i även de mest ledsnas ögon. Albert Vrånghandske plitade iväg och hämtade sina undangömda tunnor med vin, och snart kunde åter skratten eka mellan väggarna.
Efter bara en vecka låg hon där i hamnen igen, identiskt – inte bara identiskt, det var ju samma skepp, inte bara samma skepp, det var det skeppet, skeppet de alla väntat på, bara det att nu hade de varit tvungna att bygga det. Inga nya varor låg där och väntade, istället fann man att skeppet var fullastat med ett hopp som var alldeles övermäktigt.
Ny kapten skulle ta plats och invigningen hade ju redan ägt rum eftersom det var samma delar som drygt två år tidigare blivit invigda och döpta.
Dagen för avfärd stod att skåda blott ett dygn senare och folket var samlade vid kajen för att ta farväl. När man precis skulle kasta loss hördes rop ifrån massan som stod och tittade på.
Kaptenen formade sin hand som en tratt emot örat för att kunna höra bättre. ”Det är ett skepp ivägen!” hördes det ropas.
Den första dagen i september 1504 kom Agda tillbaka. Denna gång ännu mer fullastad än vad hon var förra gången. Lasten glänste i solen och räknat i dåtidens pengavärde blev det hela bara löjligt. Mer av allt fanns ombord. Allt som staden suktat efter. Besättningen blev burna av folkhavets händer hela vägen till den stora sal där festen skulle börja. Ingen alls, överhuvudtaget, kom att tänka på att de för lite mer än en vecka sedan stått och tittat ut över verkligheten med ögonen hos den som hoppet övergivit.
Branden hade förstört hem, men glädjen gjorde folket överdrivet givmilt och ingen hade längre problem med att hitta någonstans att sova.
Den enda som var lite bekymrad var rederiets direktör, Håkon Direktör. Han satt nere vid kajen och tittade ut på vad som låg där. Det var två skepp, men vilket av dem var Agda?
fredag 16 oktober 2009
fredag 9 oktober 2009
Pike Syndrome
Det var en gång en gädda.
Gäddan var precis som man förväntar sig att en gädda är, nämligen: Han tyckte att han med åren hade blivit vis. Gäddan var 4 år nu och i den sjön där gäddan tidigare levt var fyra år en lååång tid. Han hade varit med om både vinter och sommar flera gånger om. Vad mer vis kan man bli?
För en vecka sedan hade gäddans verklighetsuppfattning dock kommit lite på kant med det som han lärt sig sedan han var liten.
Det som alltid hade varit sanningen för honom var: ser man något som rör sig; ät det!
Meningen med livet är helt enkelt att man ska släcka den hunger som alltid gör sig påmind i en gäddas kropp.
För en vecka sedan kom det stora nätet, som gäddan inte vetat om tidigare, och lyfte upp honom ur den sjö där han alltid varit så trygg.
Han hade tur(fast det visste han inte), för han hamnade efter en väldigt kort stund i nytt vatten.
Vattnet som gäddan levt i var den enda verkligheten som han kände till, och han hade blivit upplyft ur den in i något nytt som inte var den verklighet han hade levt i. Han var ganska smart, för att vara en gädda, och kallade denna nya verklighet för en ny dimension.
Snart kom han dock tillbaka till den familjära verklighet där vattnet omslöt honom på alla håll. Tillbaka ifrån den nya dimensionen, men till en nygammal verklighet.
Först tyckte gäddan inte om den nya verkligheten, men efter bara några gältag fångades en glimt av det som kroppen alltid längtade efter: Mat!
Han tog sats och susade bubblandes iväg mot härligheten... Dunk! Aj!
Vad var det? Åhh! Mat!
Dunk! Aj! Vad var det?
Han försökte fem gånger till med att göra det han alltid varit bäst på; äta.
Varenda gång smällde det till i skallen och han såg små, små stjärnor ringla omkring framför ögonen. Varje gång upplevde han en smärta längst fram på munnen.
Han förstod inte vad som hänt. Så fort han försökte äta fick han ont i munnen och det knakade i hela kroppen.
Han var helt säker nu. Han skulle aldrig kunna äta mer.
Nu såg han hur maten simmade runt honom, under honom, framför honom, men han visste att om han försökte äta, skulle han bara höra det fruktansvärda dunket en gång till.
Detta kallas för Pike Syndrome och inträffar om man släpper ner tex en gädda i ett akvarium där man har småfisk simmandes i en liten försluten glasbehållare som gäddan inte kan komma igenom. Gäddan försöker 6 - 8 gånger med att fånga maten, men inser tillslut att det bara gör ont. Släpper man sedan ut småfisken lös i akvariet, kommer gäddan inte att fösöka äta den. Gäddan har ju lärt sig att det inte går.
Gäddan kommer att dö om man inte tvångsmatar den.
Människor har tendens till att lära sig saker fort. Så fort man vet att något inte gick, överger man tanken på att försöka igen.
Detta är farligt när man tänker saker om andra. "Hon brukar inte vara bra på det, så det är ingen idé att vi bryr oss om att fråga." "Han hade ingen koll förra gången, så vad är det som säger att han kommer ha det denna gång?"
Jag tycker att vi istället ska uppmuntra varandra till att försöka tills det går, även om det kräver hundratals försök. Det är svårt, men logiskt sett borde det gå, man får bara hitta en väg igenom glasbehållaren.
Gäddan var precis som man förväntar sig att en gädda är, nämligen: Han tyckte att han med åren hade blivit vis. Gäddan var 4 år nu och i den sjön där gäddan tidigare levt var fyra år en lååång tid. Han hade varit med om både vinter och sommar flera gånger om. Vad mer vis kan man bli?
För en vecka sedan hade gäddans verklighetsuppfattning dock kommit lite på kant med det som han lärt sig sedan han var liten.
Det som alltid hade varit sanningen för honom var: ser man något som rör sig; ät det!
Meningen med livet är helt enkelt att man ska släcka den hunger som alltid gör sig påmind i en gäddas kropp.
För en vecka sedan kom det stora nätet, som gäddan inte vetat om tidigare, och lyfte upp honom ur den sjö där han alltid varit så trygg.
Han hade tur(fast det visste han inte), för han hamnade efter en väldigt kort stund i nytt vatten.
Vattnet som gäddan levt i var den enda verkligheten som han kände till, och han hade blivit upplyft ur den in i något nytt som inte var den verklighet han hade levt i. Han var ganska smart, för att vara en gädda, och kallade denna nya verklighet för en ny dimension.
Snart kom han dock tillbaka till den familjära verklighet där vattnet omslöt honom på alla håll. Tillbaka ifrån den nya dimensionen, men till en nygammal verklighet.
Först tyckte gäddan inte om den nya verkligheten, men efter bara några gältag fångades en glimt av det som kroppen alltid längtade efter: Mat!
Han tog sats och susade bubblandes iväg mot härligheten... Dunk! Aj!
Vad var det? Åhh! Mat!
Dunk! Aj! Vad var det?
Han försökte fem gånger till med att göra det han alltid varit bäst på; äta.
Varenda gång smällde det till i skallen och han såg små, små stjärnor ringla omkring framför ögonen. Varje gång upplevde han en smärta längst fram på munnen.
Han förstod inte vad som hänt. Så fort han försökte äta fick han ont i munnen och det knakade i hela kroppen.
Han var helt säker nu. Han skulle aldrig kunna äta mer.
Nu såg han hur maten simmade runt honom, under honom, framför honom, men han visste att om han försökte äta, skulle han bara höra det fruktansvärda dunket en gång till.
Detta kallas för Pike Syndrome och inträffar om man släpper ner tex en gädda i ett akvarium där man har småfisk simmandes i en liten försluten glasbehållare som gäddan inte kan komma igenom. Gäddan försöker 6 - 8 gånger med att fånga maten, men inser tillslut att det bara gör ont. Släpper man sedan ut småfisken lös i akvariet, kommer gäddan inte att fösöka äta den. Gäddan har ju lärt sig att det inte går.
Gäddan kommer att dö om man inte tvångsmatar den.
Människor har tendens till att lära sig saker fort. Så fort man vet att något inte gick, överger man tanken på att försöka igen.
Detta är farligt när man tänker saker om andra. "Hon brukar inte vara bra på det, så det är ingen idé att vi bryr oss om att fråga." "Han hade ingen koll förra gången, så vad är det som säger att han kommer ha det denna gång?"
Jag tycker att vi istället ska uppmuntra varandra till att försöka tills det går, även om det kräver hundratals försök. Det är svårt, men logiskt sett borde det gå, man får bara hitta en väg igenom glasbehållaren.
Lång dag igår - 8,1 miljarder kilometer!
"Det var en lång dag igår."
Många gånger hör man ovanstående kommentar.
Alla tycker att deras tid är den centrala, ändå tycker man att dagar kan vara både långa och korta. De flesta personer verkar också tycka att de har mest att tänka på.
Jag tror att alla tänker på lika mycket. Frågan är bara vad man tänker på.
Slut ögonen en stund och tänk på en fotboll. Tänk på den fotbollen i 1 minut utan att tänka på något annat. Så fort du börjar se tex en gräsmatta, har du tänkt för mycket och får börja om. Så fort du börjar tänka på en fotbollsspelare, har du tänkt på annat än den fotbollen och får börja om.
Vad jag menar är att det är svårt att tänka på lite saker.
Lång dag:
Hur var det för mig?
Jo, jag vaknade 06:30 och kom inte i säng innan 24:00, antagligen senare, men det räknar jag inte till igår eftersom det klockvis hörde till idag.
Hur långt är detta då?
Man kan ju lätt se att 17 och en halv timme hann förflutna, men det säger mig inte mycket eftersom jag vet att de 2 minuter då man väntar på att telefonen ska ringa och någon i andra ändan kommer att säga om man kvalificerade sig, eller om han/hon kommer på besök, eller v75 ringer och säger om man har vunnit på lotto eller inte, känns som minst 2 timmar och 2 timmar i trevligt sällskap med intressant tankeomsättning känns oftast inte längre än 2 minuter.
Hmm. Det verkar som om tiden inte är något bra att relatera till. Då får vi hitta något annat som alltid är detsamma!
För att göra en lång historia kort kan jag ta upp Einsteins Speciella Relativitetsteori, som säger att fysikens lagar gäller för alla referensramar som befinner sig i konstant rörelse, även Maxwells ekvationer som säger att ljus(elektromagnetisk strålning) alltid förflyttar sig i förhållande till observatören med ca 300 000 km/sekund(i vakuum).
En del tror att "Relativitetsteorin" säger att allt är relativt. Detta är en jättekonstig tolkning, och jag kan inte förstå hur man kan tolka den på det sättet.
"Relativitetsteorin" säger precis det som Gallileos relativitetsprincip sa flera hundra år tidigare, nämligen: Fysikens lagar är samma för alla referensramar i konstant rörelse. Inget relativt med det!
Däremot är inte alla konstanta rörelser konstanta relativt till varandra, men det behöver man inte bry sig om till en början.
Ok. Var var jag? Jo, 300 000 km är den sträcka ljuset färdades den första sekunden efter det att min dag började igår. Alltså borde en observatör som befinner sig 300 000 km bort tycka att min dag började en sekund senare än vad jag tyckte. En observatör som befinner sig 600 000 km bort borde ju tycka att min dag började två sekunder senare än vad jag tycker.
Allt detta eftersom ingen information kan färdas fortare än ljuset, enligt den speciella relativitetsteorin.
Hur långt färdas då ljuset på 17, 5 timmar? Jo: 8 100 000 000 km = 8,1 miljarder kilometer.
Alltså: Om någon befinner sig 8,1 miljarder km ifrån mig, kommer den personen 17,5 timmar senare än 06:30(hos mig) tycka att klockan är 06:30 hos mig, men då har ju klockan hos mig hunnit gå 17,5 timmar till och jag tycker att min dag är slut.
Då har vi ett roligt läge:
All den sträcka mellan observatören som befinner sig 8,1 miljarder kilometer bort och mig, när min dag precis tar slut, borde då räknas som min dag.
Jag tycker att min dag igår var ganska lång. Hann jag med mycket? Nja, lagom.
Idag är också en ganska lång dag.
Många gånger hör man ovanstående kommentar.
Alla tycker att deras tid är den centrala, ändå tycker man att dagar kan vara både långa och korta. De flesta personer verkar också tycka att de har mest att tänka på.
Jag tror att alla tänker på lika mycket. Frågan är bara vad man tänker på.
Slut ögonen en stund och tänk på en fotboll. Tänk på den fotbollen i 1 minut utan att tänka på något annat. Så fort du börjar se tex en gräsmatta, har du tänkt för mycket och får börja om. Så fort du börjar tänka på en fotbollsspelare, har du tänkt på annat än den fotbollen och får börja om.
Vad jag menar är att det är svårt att tänka på lite saker.
Lång dag:
Hur var det för mig?
Jo, jag vaknade 06:30 och kom inte i säng innan 24:00, antagligen senare, men det räknar jag inte till igår eftersom det klockvis hörde till idag.
Hur långt är detta då?
Man kan ju lätt se att 17 och en halv timme hann förflutna, men det säger mig inte mycket eftersom jag vet att de 2 minuter då man väntar på att telefonen ska ringa och någon i andra ändan kommer att säga om man kvalificerade sig, eller om han/hon kommer på besök, eller v75 ringer och säger om man har vunnit på lotto eller inte, känns som minst 2 timmar och 2 timmar i trevligt sällskap med intressant tankeomsättning känns oftast inte längre än 2 minuter.
Hmm. Det verkar som om tiden inte är något bra att relatera till. Då får vi hitta något annat som alltid är detsamma!
För att göra en lång historia kort kan jag ta upp Einsteins Speciella Relativitetsteori, som säger att fysikens lagar gäller för alla referensramar som befinner sig i konstant rörelse, även Maxwells ekvationer som säger att ljus(elektromagnetisk strålning) alltid förflyttar sig i förhållande till observatören med ca 300 000 km/sekund(i vakuum).
En del tror att "Relativitetsteorin" säger att allt är relativt. Detta är en jättekonstig tolkning, och jag kan inte förstå hur man kan tolka den på det sättet.
"Relativitetsteorin" säger precis det som Gallileos relativitetsprincip sa flera hundra år tidigare, nämligen: Fysikens lagar är samma för alla referensramar i konstant rörelse. Inget relativt med det!
Däremot är inte alla konstanta rörelser konstanta relativt till varandra, men det behöver man inte bry sig om till en början.
Ok. Var var jag? Jo, 300 000 km är den sträcka ljuset färdades den första sekunden efter det att min dag började igår. Alltså borde en observatör som befinner sig 300 000 km bort tycka att min dag började en sekund senare än vad jag tyckte. En observatör som befinner sig 600 000 km bort borde ju tycka att min dag började två sekunder senare än vad jag tycker.
Allt detta eftersom ingen information kan färdas fortare än ljuset, enligt den speciella relativitetsteorin.
Hur långt färdas då ljuset på 17, 5 timmar? Jo: 8 100 000 000 km = 8,1 miljarder kilometer.
Alltså: Om någon befinner sig 8,1 miljarder km ifrån mig, kommer den personen 17,5 timmar senare än 06:30(hos mig) tycka att klockan är 06:30 hos mig, men då har ju klockan hos mig hunnit gå 17,5 timmar till och jag tycker att min dag är slut.
Då har vi ett roligt läge:
All den sträcka mellan observatören som befinner sig 8,1 miljarder kilometer bort och mig, när min dag precis tar slut, borde då räknas som min dag.
Jag tycker att min dag igår var ganska lång. Hann jag med mycket? Nja, lagom.
Idag är också en ganska lång dag.
fredag 18 september 2009
Hoppsan!
Föreläsningen om Platon och hans syn på moralen igår var en riktig fullträff. Ämnet måste behandlas vidare någon gång.
Nu nöjer jag mig med att beskriva Platons version av Sokrates syn på samvetet.
Ungefär: Sokrates talade för att alla människor vet när man handlar rätt gentemot när man handlar fel. Det finns någon slags universell kunskap om när man har gjort fel. Dock inte alls på samma vis när man har gjort rätt val.
Hundar är ju inte människor, men en hund talar om med hela kroppsspråket att den skäms. Alltså måste hundar också ha ett samvete?
Hur är det med andra djur? Instinkter? Känner en bananfluga dåligt samvete?
Känner en banan dåligt samvete för att den råkade konsumera småväxters solljustillgång?
Man kanske måste förstå att man handlar fel.
Hur är det med materia?
Om jag har dåligt samvete, har min hand dåligt samvete den också då? Eller är min hand jag?
En molekyl av min hand; kan den molekylen känna känslor?
Kan alla molekyler känna känslor? Atomer?
Vad tycker till exempel uran-atomen om hela det här köret med kärnkraft?
Är den lite kluven i frågan?
Nu nöjer jag mig med att beskriva Platons version av Sokrates syn på samvetet.
Ungefär: Sokrates talade för att alla människor vet när man handlar rätt gentemot när man handlar fel. Det finns någon slags universell kunskap om när man har gjort fel. Dock inte alls på samma vis när man har gjort rätt val.
Hundar är ju inte människor, men en hund talar om med hela kroppsspråket att den skäms. Alltså måste hundar också ha ett samvete?
Hur är det med andra djur? Instinkter? Känner en bananfluga dåligt samvete?
Känner en banan dåligt samvete för att den råkade konsumera småväxters solljustillgång?
Man kanske måste förstå att man handlar fel.
Hur är det med materia?
Om jag har dåligt samvete, har min hand dåligt samvete den också då? Eller är min hand jag?
En molekyl av min hand; kan den molekylen känna känslor?
Kan alla molekyler känna känslor? Atomer?
Vad tycker till exempel uran-atomen om hela det här köret med kärnkraft?
Är den lite kluven i frågan?
torsdag 17 september 2009
En till
Nu kom jag på en sak till:
Idag är det "Filosofi-Café" på högskolan i Borås.
Start klockan 18:00, alla välkomna.
Det finns anledning att tro att det kommer bli bra.
Idag kommer det handla om Platon och hans idéer om moral.
Själv har jag två idéer precis nu: Jag är hungrig. Jag har glömt telefonen idag.
Nu går jag och äter...
Idag är det "Filosofi-Café" på högskolan i Borås.
Start klockan 18:00, alla välkomna.
Det finns anledning att tro att det kommer bli bra.
Idag kommer det handla om Platon och hans idéer om moral.
Själv har jag två idéer precis nu: Jag är hungrig. Jag har glömt telefonen idag.
Nu går jag och äter...
Var får man allt ifrån...
Ja. Just nu ingenstans. Kreativiteten är lika livlig som en bottenfryst sjö.
En sak kan jag dock förtydliga: Massutskick via mail är i stort sett omöjligt.
Det som händer är att några ynka elektroner ändrar på sig lite grann; inte mycket mer än vad de hade gjort om man inte hade skickat vad det nu är man skickar.
Ett riktigt massutskick går till genom att man skickar något man kan ta på(massa), och härmed har jag bevisat att jag inte har så mycket att skriva om idag heller.
Man skulle kunna klaga lite på hur kändisar och folk uttrycker sig, men ingen blir gladare av det.
Däremot kan jag rekommendera någon film.
Har ni aldrig sett någon bra musikal och inte heller tyckt att The Beatles gjort några intressanta skapelser i form av låtar, kan man nästan helt säkert sätta sig och titta på filmen Across the Universe utan att bli besviken, samtidigt som pulsen ökar lite nästa gång man hör en av deras sånger på radio, eller var man nu stöter på dem. (Har ni sett bra musikaler tidigare, kommer ni tycka(förmodligen) att den här filmen pôtte ner någon av topp-musikalerna)
En annan film som definitivt inte frambringar besvikelse är I am Sam som handlar om en mentalt funktionshindrad far som slåss för rätten att vårda sitt barn. (Han är också Beatles-fantast, och har man inte fått nog av dem i Across the Universe, kommer förhoppningsvis pulsen att öka(till hälsosamma nivåer helst) då och då under filmens gång.)
Filmen påverkar tydligt känslotillstånd hos de flesta som ser den.
K-Pax heter en film som handlar om en man som säger att han är ifrån K-Pax, inte jorden. Han blir givetvis frihetsberövad och omhändertagen på en klinik, men får snart alla de andra karaktärerna och även åskadarna(vi) att tveka på vad man ska tro. Ganska lättsam film, men fortfarande kritiserande och djupare än de flesta filmer som spelas in(förutom de som spelas in på K-Pax antagligen). (Inga monster som hoppar ut ur magen här inte!)
Sådär ja! (Jag skulle faktiskt inte få för mig att rekommendera filmer som jag inte tycker är bra...)
En sak kan jag dock förtydliga: Massutskick via mail är i stort sett omöjligt.
Det som händer är att några ynka elektroner ändrar på sig lite grann; inte mycket mer än vad de hade gjort om man inte hade skickat vad det nu är man skickar.
Ett riktigt massutskick går till genom att man skickar något man kan ta på(massa), och härmed har jag bevisat att jag inte har så mycket att skriva om idag heller.
Man skulle kunna klaga lite på hur kändisar och folk uttrycker sig, men ingen blir gladare av det.
Däremot kan jag rekommendera någon film.
Har ni aldrig sett någon bra musikal och inte heller tyckt att The Beatles gjort några intressanta skapelser i form av låtar, kan man nästan helt säkert sätta sig och titta på filmen Across the Universe utan att bli besviken, samtidigt som pulsen ökar lite nästa gång man hör en av deras sånger på radio, eller var man nu stöter på dem. (Har ni sett bra musikaler tidigare, kommer ni tycka(förmodligen) att den här filmen pôtte ner någon av topp-musikalerna)
En annan film som definitivt inte frambringar besvikelse är I am Sam som handlar om en mentalt funktionshindrad far som slåss för rätten att vårda sitt barn. (Han är också Beatles-fantast, och har man inte fått nog av dem i Across the Universe, kommer förhoppningsvis pulsen att öka(till hälsosamma nivåer helst) då och då under filmens gång.)
Filmen påverkar tydligt känslotillstånd hos de flesta som ser den.
K-Pax heter en film som handlar om en man som säger att han är ifrån K-Pax, inte jorden. Han blir givetvis frihetsberövad och omhändertagen på en klinik, men får snart alla de andra karaktärerna och även åskadarna(vi) att tveka på vad man ska tro. Ganska lättsam film, men fortfarande kritiserande och djupare än de flesta filmer som spelas in(förutom de som spelas in på K-Pax antagligen). (Inga monster som hoppar ut ur magen här inte!)
Sådär ja! (Jag skulle faktiskt inte få för mig att rekommendera filmer som jag inte tycker är bra...)
tisdag 8 september 2009
Vilken låt?
Dam, dam, tadam, dam,
dam, dam, tadam, dam,
dam, dam, tadam, tadam, tatam, dam, tadam,
tadam, dam, tadam, dam,
tadam, dam, tadam, dam,
tadam, dam, tadam, tadam, tadam, dam, tadaaa.
[börjar med: Ja, må...]
dam, dam, tadam, dam,
dam, dam, tadam, tadam, tatam, dam, tadam,
tadam, dam, tadam, dam,
tadam, dam, tadam, dam,
tadam, dam, tadam, tadam, tadam, dam, tadaaa.
[börjar med: Ja, må...]
fredag 28 augusti 2009
Val i livet
Nu har jag precis skickat ett mail till antagningsenheten på Chalmers Tekniska Högskola och sagt att jag inte tänker gå där i år.
Efter den första veckan här i Borås känns det som om jag ska ta och utforska staden lite för att putsa bort lite fördomar som har dykt upp under åren. (Vissa kommer antagligen att sitta i dock, t. ex: Boråsare kan inte köra bil...)
Nu blir det Borås och "Boråsare" blandat med de många olika studenter ifrån olika delar av landet i ett år framöver.
Boendet kommer att vara baserat i Skene, med allt vad det innebär.
Pianot och gitarrerna kommer att flytta med.
Biblioteket här på skolan är riktigt lockande, så jag tänker ta mig en sväng förbi hyllan med matematik, kemi och fysik och titta lite närmare på beräkningar av elektronhopp nu, om ni ursäktar.
Efter den första veckan här i Borås känns det som om jag ska ta och utforska staden lite för att putsa bort lite fördomar som har dykt upp under åren. (Vissa kommer antagligen att sitta i dock, t. ex: Boråsare kan inte köra bil...)
Nu blir det Borås och "Boråsare" blandat med de många olika studenter ifrån olika delar av landet i ett år framöver.
Boendet kommer att vara baserat i Skene, med allt vad det innebär.
Pianot och gitarrerna kommer att flytta med.
Biblioteket här på skolan är riktigt lockande, så jag tänker ta mig en sväng förbi hyllan med matematik, kemi och fysik och titta lite närmare på beräkningar av elektronhopp nu, om ni ursäktar.
tisdag 25 augusti 2009
Lång tid sedan senaste inlägg...
Varför har det tagit så lång tid?
Sommarlov(kanske)
Under tiden man funderar på det kan man fundera på lite annat som man råkar på lite här och där:
- Varför kommer pizzan fram snabbare till kunden, än ambulansen till patienten?
- Varför finns det parkeringsplats för rörelsehindrade framför skridskobanan?
- Varför beställer folk en dubbel ost hamburgare med stor pommes frites och Cola light?
- Varför köper vi hot dogs i tiopack och korvbröd i åttapack?
- Varför målar kvinnorna sina ögon med öppen mun?
- Varför är inte ordet förkortning kortare?
- Varför trycker vi på start när vi vill stänga av datorn?
- Varför står det på hundmatburken "ny bättre smak", vem har testat detta?
- Alla känner väl till flygplanens svarta låda, som alltid håller sig oskadd. Varför tillverkar man inte flygplanen av samma material?
- Varför trycker du fjärrkontrollens knappar hårdare när batterierna är nästan slut?
- Varför använde Kamikaze -piloterna hjälm?
- Hur har man fått skylten "gå inte på gräsmattan" ut till mitten av gräsmattan?
- När ett ord är fel i ordboken, hur vet man det?
- Har arbetarna på Lipton kafferast?
- När jag köper en ny bumerang hur blir jag av med den gamla?
- Varför har byggnader som ska var öppet dygnet runt överhuvudtaget lås?
Sommarlov(kanske)
Under tiden man funderar på det kan man fundera på lite annat som man råkar på lite här och där:
- Varför kommer pizzan fram snabbare till kunden, än ambulansen till patienten?
- Varför finns det parkeringsplats för rörelsehindrade framför skridskobanan?
- Varför beställer folk en dubbel ost hamburgare med stor pommes frites och Cola light?
- Varför köper vi hot dogs i tiopack och korvbröd i åttapack?
- Varför målar kvinnorna sina ögon med öppen mun?
- Varför är inte ordet förkortning kortare?
- Varför trycker vi på start när vi vill stänga av datorn?
- Varför står det på hundmatburken "ny bättre smak", vem har testat detta?
- Alla känner väl till flygplanens svarta låda, som alltid håller sig oskadd. Varför tillverkar man inte flygplanen av samma material?
- Varför trycker du fjärrkontrollens knappar hårdare när batterierna är nästan slut?
- Varför använde Kamikaze -piloterna hjälm?
- Hur har man fått skylten "gå inte på gräsmattan" ut till mitten av gräsmattan?
- När ett ord är fel i ordboken, hur vet man det?
- Har arbetarna på Lipton kafferast?
- När jag köper en ny bumerang hur blir jag av med den gamla?
- Varför har byggnader som ska var öppet dygnet runt överhuvudtaget lås?
måndag 15 juni 2009
Elddjuret
Elddjuret är besynnerligt djur.
På långt håll liknar det myror.
På nära håll liknar det ett månlandskap.
Jag kan dock inte börja en berättelse med en bildlig beskrivning av Elddjuret. Jag måste beskriva hur det började.
En del tror att det var två vetekringlor som någon hade glömt som krockade med varandra som var starten till Elddjuret.
En del tror att allt började med en dimension.
Den här dimensionen började sedan gå sönder och två parallella böljande väggar blev till.
För att det ska finnas 2 parallella böljande väggar, måste det finnas 3 dimensioner + tid, eller 3 dimensioner + en dimension som talar om hur mycket den första dimensionen har gått sönder.
När man sedan tänker tillbaka på den första dimensionen inser man hur många gånger den ryms i de fyra nya dimensionerna samtidigt som man inser att de fyra nya dimensionerna alla rymdes i den enda.
När någon sedan berättar att allt flöt omkring i ett 7-dimensionellt universum inser man hur många av våra universum som finns i de högre dimensionerna som tydligen liknar vetekringlor och amerikanska munkar. Att folk som äter vetekringlor tycker att magen väder och vrider på sig är antagligen en följd av vetekringlors naturliga funktion. Det kan också ha någonting med allergi att göra, men den biten är jag inte expert på.
Då har vi alltså en början.
Vi har 3 dimensioner som vi går omkring i plus 7 dimensioner som de 3 flyter omkring i plus en dimension som binder ihop dessa + någonting som vi brukar mäta med armbandsur.
Sen omvandlades massor av 3-dimensionell energi till massa(nästan som mandelmassa) och under denna omvandlingen dök det bland annat upp en plats som heter Jorden.
Jorden är en konstig plats där det bland annat utvecklades något som i allmänhet brukar kallas för liv. Liv är på Jorden beroende av vatten(En ganska spännande syre+väte-förening).
En annan plats som kom till under energiomvandlingen är platsen Sol.
Livet på Jorden är tydligen fruktansvärt beroende av platsen Sol också, men det orkar jag inte gå in på just nu.
På Jorden hände det spännande saker.
De kolbaserade livsformerna utvecklade mer och mer genom mutation, och det uppstod bred variation, men det verkar som om det är de enklaste varianterna som dominerar planeten. Givetvis har de enklaste varianterna ingen som dokumenterar deras liv inom dess egen art, så kanske därför dök det upp sådana varianter på livsform som kunde göra det åt dem.
Sen dog väldigt många arter ut när klimatet på Jorden förändrades drastiskt, sen förändrades klimatet drastiskt igen och många av de nya arterna som muterat sig in i existens sedan förra klimatförändringen dog ut.
Så där höll det på.
Jorden är en konstig plats.
Nästan som när man öppnar en champagneflaska, dök det lilla Elddjuret upp...
Fortsättning kommer att följa...
På långt håll liknar det myror.
På nära håll liknar det ett månlandskap.
Jag kan dock inte börja en berättelse med en bildlig beskrivning av Elddjuret. Jag måste beskriva hur det började.
En del tror att det var två vetekringlor som någon hade glömt som krockade med varandra som var starten till Elddjuret.
En del tror att allt började med en dimension.
Den här dimensionen började sedan gå sönder och två parallella böljande väggar blev till.
För att det ska finnas 2 parallella böljande väggar, måste det finnas 3 dimensioner + tid, eller 3 dimensioner + en dimension som talar om hur mycket den första dimensionen har gått sönder.
När man sedan tänker tillbaka på den första dimensionen inser man hur många gånger den ryms i de fyra nya dimensionerna samtidigt som man inser att de fyra nya dimensionerna alla rymdes i den enda.
När någon sedan berättar att allt flöt omkring i ett 7-dimensionellt universum inser man hur många av våra universum som finns i de högre dimensionerna som tydligen liknar vetekringlor och amerikanska munkar. Att folk som äter vetekringlor tycker att magen väder och vrider på sig är antagligen en följd av vetekringlors naturliga funktion. Det kan också ha någonting med allergi att göra, men den biten är jag inte expert på.
Då har vi alltså en början.
Vi har 3 dimensioner som vi går omkring i plus 7 dimensioner som de 3 flyter omkring i plus en dimension som binder ihop dessa + någonting som vi brukar mäta med armbandsur.
Sen omvandlades massor av 3-dimensionell energi till massa(nästan som mandelmassa) och under denna omvandlingen dök det bland annat upp en plats som heter Jorden.
Jorden är en konstig plats där det bland annat utvecklades något som i allmänhet brukar kallas för liv. Liv är på Jorden beroende av vatten(En ganska spännande syre+väte-förening).
En annan plats som kom till under energiomvandlingen är platsen Sol.
Livet på Jorden är tydligen fruktansvärt beroende av platsen Sol också, men det orkar jag inte gå in på just nu.
På Jorden hände det spännande saker.
De kolbaserade livsformerna utvecklade mer och mer genom mutation, och det uppstod bred variation, men det verkar som om det är de enklaste varianterna som dominerar planeten. Givetvis har de enklaste varianterna ingen som dokumenterar deras liv inom dess egen art, så kanske därför dök det upp sådana varianter på livsform som kunde göra det åt dem.
Sen dog väldigt många arter ut när klimatet på Jorden förändrades drastiskt, sen förändrades klimatet drastiskt igen och många av de nya arterna som muterat sig in i existens sedan förra klimatförändringen dog ut.
Så där höll det på.
Jorden är en konstig plats.
Nästan som när man öppnar en champagneflaska, dök det lilla Elddjuret upp...
Fortsättning kommer att följa...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)