Jag minns en gång när vi spelade Jazz på Mor Kerstins torg i Kinna.
Arrangören var Lions. De hade luciafirande.
Det var december. Det var kallt.
Jag tror att det var 11 minusgrader den kvällen och alla i bandet hade problem med kylan när vi stod där på scenen och skulle spela.
Vi samsades om ett par avklippta fingervantar som basisten varit förståndig nog att ta med.
Saxofonisten tyckte att saxen blev lite kall; vissa toner var svåra att spela. Han hade en av vantarna.
Basisten hade den andra av vantarna på sig när han spelade. Den andra handen åkte som en skottspole mellan den kalla basen och den värmande andedräkten.
Själv kändes det som om man helt tappat rörelseförmågan i fingrarna. Jag kände verkligen inte att jag rörde på fingrarna när jag stod där med gitarren.
När vi repade, hade förutsättningarna varit annorlunda.
När jag i en av låtarna skulle improvisera fram ett solo, rörde sig fingrarna verkligen i slow-motion. Träklossarnas kamp.
Just som solot började närma sig sitt slut minns jag dock att jag uppfattade det ljudet som uppstår när man slår händerna fort mot varandra - när man har vantar på.
Jag tittade upp, och såg att publiken applåderade åt de förfrusna fingrarnas dans.
Då kände jag hur jag efter en sekunds förvåning faktiskt blev bra mycket varmare i hela kroppen.
Tänk vad en applåd kan värma.
På sommaren brukar det vara roligt att spela med andra människor runt tex en lägereld, eller på stranden.
Då brukar man ju anpassa det så att man bara gör det de dagar då det är fint väder.
Vad händer då?
Jo, MYGG OCH KNOTT Simulium!
Jag tycker inte om mygg. Börjar klia. Blir stressad. Får panik.
På söndag ska jag spela i en gruva utan tak.
Antagligen kommer det att ösregna...
Antagligen kommer det massor av knott...
Japp, positiva tankar var det här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar